Till sist kom Stefan Hammaréns S:t största skarabéerboken (H:ströms förlag) och inledde hans stora skarabétrilogi, lika länge väntad på som Bengt Ehnströms och Rune Axelssons Insektsgnag i bark och ved, och liksom den spådd att öppna en ditintills otillgänglig värld för en nyfiken allmänhet.
Men vilken värld det är som öppnas i skarabéerboken kan man göra sig ganska olika teorier om. I karakteristisk hammarensk prosa befinner vi oss alltid i en inskjuten kommentar, en materialsamling till en parentes, och om man kan skymta en huvudhandling som rullar förbi däri så är det just som en skymt i förbifarten och en kosmisk metonymi och en sapfisk bild (där det avbildade plötsligt träder fram i given gestalt mitt inuti den omfattande metafor som det väckt) men vi vet samtidigt inte vad som kommer att visa sig vara huvudhandlingen och vad som snarare är tvångsmässiga upprepningar eller löst hängande bihandlingar. Det är helt enkelt ett tal som ständigt sätter av i en mångfald olika riktningar, och därför aldrig tycks komma någon vart, tills det visar sig att det faktiskt gjorde det utan att man lade märke till hur. I det avseendet har Hammarén litterärt mer gemensamt med Lawrence Sterne än med James Joyce.
Vi kan lugnt konstatera att om författaren blivit mer systematisk är han det likväl enligt en helt annan systematik än den systematiska entomologi han tangerar. Som representant för den mer professionella sidan här drar jag kluvet en lättnadens suck att framställningen inte uppfyller de formella kriterierna för att lansera tillgängliga vetenskapliga namn (hade de gjort det hade det måst ställa till huvudbry och arbetsmödor för dem som arbetar i fältet länge framöver...). Men vi ska inte göra det så lätt för oss att vi hänskjuter den här textmassan, den här psykiska eller språkliga dynamiken, till en domän som bara inte har med vetenskap att göra. Vad som här torgförs som en roman, men svårligen låter sig läsas som en roman, är kanske snarare helt enkelt en vetenskaplig monografi över det illvilliga skalbaggssläktet Colonopetron, men enligt en helt annan vetenskaps idéer om och kriterier för stringens och stil... Nästa steg är måhända mer en kartläggning av deras praktiska konsekvenser för människan, alltså ett mer paramedicinskt verk kring scarabiasis (skalbaggar i stjärten). Vi väntar också på sanningen om Mannerheims biografi... Och man blir aldrig mätt på ältandet av den stora kärlekshistorien, i vars natur ligger att vara outtömlig.
För övrigt är hela framställningen här interfolierad av skolplanschbilder med bildtexter av andra författare, som inför skalbaggstemat uppvisar en slående bredd från banalitet och simpla rationaliseringar till ett par inslag av ren poesi (särskilt Goldfarb imponerade på mig). Nej jag har inte plöjt boken än och tänker inte skriva en recension, det här är bara en nyhetsnotis.
