
Den unge Dracula var en snobb, som tidigt orienterade sig motströms eller inte alls. I ådernätet på hans nakna fötter skymtade lindormen vid världsträdets rot, som snart skulle behöva matas med harar och oxar. När han av nyfikenhet stängde igen världen som en bok hördes en blixtlik knall och vädret förändrades för alltid. Hädanefter blev den unge Draculas livsflöde ett bokmärke infogat mellan de turkosa bergen och asätarna, som han adresserade på följande vis: – Surra mitt öde på en husflugas rygg, eller sprid det med rökpuffarna från en sjunkande lastångare. Ur miraklet, mordet och metafysiken deducerar vi hädanefter våra geometriska grundformer. Låt deras energier alltid värka i hörntänderna, låt dem alltid ruvas av fjärrskådande pingvinfåglar. För en son av medeltida städer har morgondagen redan varit. Och hans blick, som kan lyfta vuxna kroppar ur deras sängar, saknar samtidigt både begränsning och utsträckning.
