Gatan är täckt

Gatan är täckt av slamsor, inte av kött, kanske av grönska, någon sorts växtlighet. Slamsor genomkorsade av vener, märkta av klorofyllets vandringar. Jag sparkar omkring slamsorna med nakna tår, känner deras halvt upplösta fibrer kila sig in mellan nagel och hud, tränga in i det korniga fästet, slingra sig in tills de spirar upp genom nagelbanden, slingrar sig om foten, slingrar sig om fotleden, vissnar vid beröring med mina sårskorpetäckta ben. Mina nakna fötter rör sig framåt över gatan, daskar mot kullerstenen som ännu visar sig med ojämna intervaller. Byggnader reser sig till höger, till vänster, snart framför mig. Byggnaderna har fönster där glaset för länge sedan har trillat ur, nyligen har ersatts av tunna membran, ljust gröna med leende ansikten som buktar ut i mitten. Jag skakar av mig växtligheten som har blivit jag, lämnar naglar, hudflagor, bitar av läderhud åt den slingrande massan som rör sig fram över kullerstenens gråsuggeskinn. Jag klättrar uppför fasaden på byggnaden framför mig. Jag klättrar en våning, två våningar, tre våningar. Jag blickar ner, blickar omkring mig. Diset som lägger sig över staden gör allting suddigt, ett prisma av grönt, av grått, insektsvingars prisma, täckvingars sätt att se. Skinnflådda tår krafsar mot fasaden. En plötslig hulkning inuti mitt bröst. Något slår upp mot gommen, får gomseglet att vibrera. På tungan dunsar något ned. Jag sträcker ut tungan, vänder upp handflatan. I handflatan landar en ring. Ringen är av kött. Jag trycker ringen mot fasaden. Fasaden börjar blöda. Gråskimrande blod rinner i en rännil nerför fasadens skälvande tegel. Jag måste täppa till hålet, trycker ringen hårdare mot hålet den rev upp. Ringen sugs in i det, men blödandet slutar inte. Jag famlar omkring mig men får bara tag på mig själv. Jag pressar fingernaglar mot svampigt lårkött. Jag rycker loss en bit av låret. Jag trycker den håriga köttbiten mot fasaden, pressar den blödande ytan mot blödande tegel. Köttet fastnar. Jag sliter loss mer kött från mig själv: ben, mage, armar. Jag pressar klafsande stycken mot huset. Yrsel kommer över mig. Jag håller på att tappa greppet om fasaden. Blicken fallar på armar, på gapande mage, på ben som är knotor, rosastrimmiga benpipor. Jag krafsar på fasaden. Den smulas sönder. Jag pressar in smulorna i kroppen, krafsar mer, krafsar loss stora stycken. Hela tegelstenar lossnar. Jag infogar dem i mig själv med nerver, senor, brosk som murbruk. Jag hasar nerför fasaden, ser de gröna membranen bölja framför ögonen, ser leenden fladdra förbi. Innan jag når marken träffas mina sargade fötter av gröna tungor som kittlar öppna sår, letar sig in, letar ständigt. Jag vandrar tillbaka samma väg jag kom på ben av tegel, med torso av tegel, med armar av tegel. Gröna slamsor försöker fälla mig. Varje steg får nerverna, senorna, brosket att skrapa mellan teglets taggiga ytor. Teglet skriker, alla mina naglar faller av, tänderna hackar ofrivilligt mellan allt grönare läppar. Bakom mig hör jag det svaga pustandet av membran som lossnar från fönsterkarmar. En cell tunna sjok blåser bort i brisen. Solens strålar fångas av dem. Jag går i ljuset från insektsvingars prismor.

(Ny novell av Karl Smuts)

Porträtt av författaren enligt bildsökning:

Sakerna på mitt golv

nej den här masken som jag trampar ner

kan inte få mig att åtrå dig mer

en otäck frostknöl mitt på lilltån

ej ett dråpslag det är inte att gå i mål

ty vad nytt är är vildsint, och det är allt som räknas

måttligt upplyst eller gungigt stunsig och jäklas

den här måttliga nunnan och inte mycket mer

är allt som ligger dött på mitt golv som jag ser

Ur Josie Malinowskis West of pure evil, som flaggats för på systerbloggen, en smärre dikt i översättning,

samt en återöversättning, eftersom JM där publicerade "All Hallow's Eve", en paranoisk-kritisk läsning av MF:s "Alla skogens djur", härmed tillbakaförd till svenska av samme MF:

"Jag kunde inte tro det, att han verkligen reste bålet naken, med facklan höjd, med familjen som åskådare. Han ansikte var blossande rött i hettan, eller av förlägenhet, men hans sätt att föra sig, efter fadern, uttryckte fullständig hängivelse. Mitt barn hade vaknat törstig. Det var en timme efter midnatt, men inga klockor slog; natthimlen sänkte sig över oss, mörk, tät och laddad, med stjärnorna svärmande runtom oss och min enda dotter gråtande i rädsla över himlens tillstånd. Han, han slängde ifrån sig sin eld och bålet exploderade. Vi höll alla andan. Vem var det som skrattade och vad hade de att dölja? En timme förflöt som ett år, och jag brann invärtes som de flammande lågorna, förblindad som jag var av gestalterna som lösgjorde sig ur infernot, unga flickor och pojkar, som dansade och snurrade som gymnaster. Vid horisonten såg jag den hotfulla brokiga skaran närma sig, skakande sina vapen; en ändlös massa av kroppar, ropande och skanderande i fruktan, närd av okunnighet. Jag tog min lilla flicka en trappa upp, medan han spelade upp till dans, och eldens barn dansade och dansade.

Jag återvände till köket. Den flammande skyn därutanför tycktes förebåda allt som komma skulle denna ödesdigra kväll: allt om guerillans massiva attack, om våld och om död. I min ilska grep jag efter nyckeln till mörka graven i jorden därunder, och viftade med den åt min älskare samtidigt som guerillan anlände. När de såg mig tystnade de, men snart togs deras ramsa åter upp och ökade långsamt, långsamt och med en obetvinglig styrka:

Absolut inga fångar

Absolut inga fångar."

Förfall och allmänningar

Nyliberal midnatt

Under natten märks natten sin febriga undernatts form

Då framstår den underbara undergrävande nattens form även under natten

där undergrävandet tagit form

Vi vaknar efter att natten haft sin gång

och hatet fått sin storm

När något sakta samlat sig

tills det trasat sönder det gemensamma

Vi letar efter det som brutits ner, iakttar förfallet

Vi utgår från dess förfall, från vad det tillför

Då vaknar vi på nytt

Men bara om vi hänger fast vid dess motsats, vilket är kört

Där det har skitit sig

De värdelösa platsernas armé

Vi börjar långt därifrån

Utan dörrar eller ledtrådar

Öppnar vi galaxens kista

spretar dess spenar

tills flimmret avtar

pusselbitarna söndras

tills avkroken

avser var den var

Tömda på innehåll, insamlande uppställda

i konfliktens kärna, i neurologisk ordning

Vi enas under tiden från höghus till golvmönster

blodfårande trådkopplade luftburna oväsen som töms

i samma växande skal

bildande osedda hejdlösa flöden av förlöst dån

Telefonplan i diket orsak föregående fån

Jag har studsat i sömnen

i en runda runt stan

Jag träffar väggen och träffar migsjälv igen

Gamla stan gurglar slam

under monstrets slem

Helgon som snurrig

snarväte srestät

undergrävande fetsvär

egendomsfransk skit

utombordslig aktsvamp

om svar svalas ram,

är räksvett

om svar ja värme vem panda

Inte jag mosas, mosa mig

jag, vice jag, lagar situationen ombord

skrämmer vad som helst

röstens pärla ser ut som vi,

säkerligen certifikat

Oavsett vad, checkar ut vad, misstag

Utkast till terräng

Imperiet står still

täcker nivån

repellerar utplaceringar

minns avstånd

svalkar sin svit

avtar membran

dör med tv:n

ökar som en svan

jag väntar ett tag

tämligen svag

poesins sömn vaknar som

tendens i megafonens trut

Besatt av huvud, lite du och jag

Och vad

Alla principer pallar

Alla vaknar till repression,

skjuter till musik

svarar till torka, till representation

Se kompromiss är fraktur

Se problem ärta

Vad repetera, sa dom,

kvar står min sko.

signaturen KESO, 2004

En dalgång

I Fyledalen ja o ja en dyster kvacksalvare

det endera sökt till insomning

en oskyldig och smeksam förolämpning

de grodor som hoppar ut och in ur synfältet

Fyrverkarbacken, glaskroppen och barndomsambassaden

glöm inte utsikten glöm inte byarna som kan överblickas i ett ögonkast

som också står att finna i landskapen i huvudkudden

landskapen i vecken i kjolen på bilföraren

lantkyrkogården

krabbnebulosan

omritade fylkesgränser omgrävda kval

en eller annan genväg under istäcket

en eller annan förgiftning

en eller annan brudklänning

det högtidliga sorksammanträdet i det spöklika förrådet

dess dammättade lakan över påhittiga möbler och dess sköldpaddor

och resten av världen i en osannolik skymt

där osedda varelser virvlade in mot den lysande fällan

fjärilar ja men också små bitande glödknippen

sockerdrypande baklava ett fyrverkeri på den fjärde dagen

vart hade någon trott att vi faktiskt var på väg

I larvstadiet, rullar vidare

En känd mer eller mindre automatisk teknik är den så kallade "rullande snöbollen" när man tar en text och fyller på med de ord som associativt tar plats emellan de befintliga, och gör om det, och gör om det, etc. Särskilt Arp och Picasso är kända för att ha presenterat resultat från den här metoden.

Men om man tänker på att orden i poesin gör anspråk på hela sitt associativa innehåll (*), kan man betrakta denna jäsning av en text som helt enkelt en översättning, man bara kastar lite ljus på vad som döljs i de reella mellanrum som texten är uppbyggd av. Man gör bara en lite större andel explicit av den konkreta gestalten hos den specifika bildkonstellation som den ursprungliga dikten var en förtätad skiss av; man vecklar ut det komprimerade lite grann. Det är ungefär lika mycket parafras som vilken annan förmedling som helst; mer eller mindre en vanlig översättning.

När "rullande snöbollen" var dagens uppgift i automatismcirkeln tog jag åter tag i Merls "Larval and azure" som jag här redan gjort en mer konventionell översättning av som försöker närmare motsvara originalets längd och form. Men se här:

Azurblå

sovande som vi skulle ha tvättat den i tredje larvstadiet

också tvivlande på sin sömn vaktande på sina nycklar och med planlöst virvlande tentakler av nyktert slem erövrar också trakeernas tröga gnistrande i ättikslagen sådant det framträder i de dansande ljusglimtarna i dissektionsbäckenet som månen i havsytan det hydrofoba bröstbenet som kyligt svettas i borealt dagsljus som är dagens eget och oförklarade ljus

smakar av mandelmassa och järn och grått som kanelhandlarens curryhästar och hur de envisa bromsarna dras till deras lädertrasor deras svettiga tagel deras uppfordrande ögon och skolgårdarna och blodfläckade små kantstenar

hästar med hyllor av kryddor som låter oss fylla våra kåsor med svett som en älskare som sänker blicken med svett som liknar glasyr och smakar vasst och med hovar som slår gnistor av spöklikt blå mjölk ur elektrifierade vattenpölar av sirap och ur stigarna av flinta och ur fossiliserade äpplen och ur jorden av snö som långsamt häver sig som en obscen deg av cement och finfördelat flintgrus och bäddar in de vassa flisorna och ändå är på väg att vakna

/MF

(*) Ur ett nyligt diskussionsunderlag om semantik av undertecknad: "...Ty mer än att satsa på den måttligt roliga leken av semantisk barrikadering borde man särskilt inom surrealismen vara benägen att lära av semantikens tredje modus /d v s vid sidan om både den pragmatiska vardagliga kommunikationen och den explicita funktionella regleringen av begrepp i teorier och i vetenskapliga sammanhang/, som vi återfinner i det poetiska språket. Där finns ingen definierad, av sin teoretiska funktion bestämd, begreppsapparat, och där finns inget pragmatiskt kommunikativt syfte. Specifikt betyder ju ett ord inom ramen för poesin nämligen summan av de associationer det förmår väcka just där. Det är det som åsyftas med att ordet i poesin uppnår en autonomi eller återtar sina rättigheter; det är där som det inte låter sig reduceras till sitt pragmatiska jobb, medelvärde eller dagskurs och samtidigt inte lånar sig till några pedantiska eller megalomana egna definitioner; det är helt enkelt vad som helst som det kan vara...."

nämligen skarabeers indiskretion

Till sist kom Stefan Hammaréns S:t största skarabéerboken (H:ströms förlag) och inledde hans stora skarabétrilogi, lika länge väntad på som Bengt Ehnströms och Rune Axelssons Insektsgnag i bark och ved, och liksom den spådd att öppna en ditintills otillgänglig värld för en nyfiken allmänhet.

Men vilken värld det är som öppnas i skarabéerboken kan man göra sig ganska olika teorier om. I karakteristisk hammarensk prosa befinner vi oss alltid i en inskjuten kommentar, en materialsamling till en parentes, och om man kan skymta en huvudhandling som rullar förbi däri så är det just som en skymt i förbifarten och en kosmisk metonymi och en sapfisk bild (där det avbildade plötsligt träder fram i given gestalt mitt inuti den omfattande metafor som det väckt) men vi vet samtidigt inte vad som kommer att visa sig vara huvudhandlingen och vad som snarare är tvångsmässiga upprepningar eller löst hängande bihandlingar. Det är helt enkelt ett tal som ständigt sätter av i en mångfald olika riktningar, och därför aldrig tycks komma någon vart, tills det visar sig att det faktiskt gjorde det utan att man lade märke till hur. I det avseendet har Hammarén litterärt mer gemensamt med Lawrence Sterne än med James Joyce.

Vi kan lugnt konstatera att om författaren blivit mer systematisk är han det likväl enligt en helt annan systematik än den systematiska entomologi han tangerar. Som representant för den mer professionella sidan här drar jag kluvet en lättnadens suck att framställningen inte uppfyller de formella kriterierna för att lansera tillgängliga vetenskapliga namn (hade de gjort det hade det måst ställa till huvudbry och arbetsmödor för dem som arbetar i fältet länge framöver...). Men vi ska inte göra det så lätt för oss att vi hänskjuter den här textmassan, den här psykiska eller språkliga dynamiken, till en domän som bara inte har med vetenskap att göra. Vad som här torgförs som en roman, men svårligen låter sig läsas som en roman, är kanske snarare helt enkelt en vetenskaplig monografi över det illvilliga skalbaggssläktet Colonopetron, men enligt en helt annan vetenskaps idéer om och kriterier för stringens och stil... Nästa steg är måhända mer en kartläggning av deras praktiska konsekvenser för människan, alltså ett mer paramedicinskt verk kring scarabiasis (skalbaggar i stjärten). Vi väntar också på sanningen om Mannerheims biografi... Och man blir aldrig mätt på ältandet av den stora kärlekshistorien, i vars natur ligger att vara outtömlig.

För övrigt är hela framställningen här interfolierad av skolplanschbilder med bildtexter av andra författare, som inför skalbaggstemat uppvisar en slående bredd från banalitet och simpla rationaliseringar till ett par inslag av ren poesi (särskilt Goldfarb imponerade på mig). Nej jag har inte plöjt boken än och tänker inte skriva en recension, det här är bara en nyhetsnotis.

/MF

Barbarer simulerar konversation

Drömfångströntgen

/ KF

Det storslagna spektaklet och den småskurna ledan

Ur dröm den 20 juli 2010:

Det är stor surrealistfest i Stockholm, alla levande personer som någonsin haft anknytning till surrealistgruppen har samlats för att fira en födelsedag. Hon som fyller år är i 40-årsåldern, men det finns ingenting som säger att det är jämna tiotal som firas.
Festen är ett skådespel, en karneval, delvis planerad, delvis improviserad. I början anländer en grupp i varierande nakenhetsgrad, de bär med sig viktiga ingredienser för firandet. Dessa muntert talande och skrattande personer följs av en grupp klädda i strikt vitt eller svart, de kommer antagligen att recitera något. I garderoben hänger Erik av sig rocken, innanför balkongdörren hörs Mattias och ett par andra på ingång, sjungande.
Så många mänskor strömmar till att jag börjar misstänka att somliga är mer eller mindre inhyrda till spektaklet. En uppgiven simtränare bekräftar misstanken, åtminstone en av hans elever har tagit en dag ledigt från träningslägret för uppdraget att delta som statist i festen.
Själv är jag bara en betraktare, utöver den suckande simläraren tycks ingen egentligen lägga märke till mig.
Allt fler mänskor ansluter sig alltså, jag tror att också byggnaden växer. Stämningen är oordnat upprymd.

Drömmen slutar för min del i en gnagande frågeställning: ifall surrealister ser det som en uppgift och ett mål att föra ut skådespelet till hela allmänheten och omforma vardagen, finns inte risken att mänskor vänjer sig, blir avtrubbade och ouppmärksamma på det fantastiska?




[Några timmar vakenhet avfärdar, eller omformulerar, bekymret. Risken för stagnation är väl ändå ingen anledning att avstå från rörelse.]
IÖ

Förmedlande objekt (exempel)

utgångspunkt: bild av röd flickslända som vilar på ett blad (dock ej densamma som den här reproducerade)

Automatisk text:

Trampat har vi gjort, dina skuggor väter långvärmen, det skymtar handvitt. Åderlåter vi skuggan på flyktig smak. Söver vi båten på bekostnad av den fibriga tanken, på själva kokredskapen ner i havet, både andningsrören och kronärtskockor, och viftandet som vaggar själva drömmaren till yrsel, det tålmodiga viftandet. Det står en sång och stilla viner på dessa kryckor. Det står ett svagt susande på styltorna. Grannlåten har inga ögon. Den är en pappersbåt och får inga konsekvenser. Viktas det annorlunda i bärremmarna om man har en ansenlig packning av kakburkar till snöslottet med dess snödrottning, bläckfisklik i sina materiella omskrivningar, i sina kulsprutepistoler och järnsängar, allt detta som bara var istäckta löften i metalliska röster i bäcken, det är bara droppandet i återvändandets osynliga trumskinn, en vattenyta är en stråldos.

vid sidan om

(noshörning av Alpo Koivumäki)

Pågår (t o m 15 augusti) en utställning kallad "Eljest" på Liljewalchs, som visade sig vara en bred representation svensk och finsk "avsideskonst", och som i något mindre form visats på konstmuseer i andra svenska städer, och vara kuraterad av några göteborgare som kallar sig "postfuturistiska sällskapet" som samlar på och arbetar för att främja sådan konst. Vilken glädje jämfört med en konventionell konstutställning! Mycket glädjande att se att folk gjort sig mödan, och haft turen, att hitta så många förträffliga exempel - men, eftersom man kunde förutsätta att de finns, mest bara så glädjande att själv få tillfälle att se dem! Denna ohämmade färg- och formprakt, dessa knivskarpa visioner, ystra eller sammanbitna, minutiösa eller storslagna, klarheter! Inte minst alla dessa djur och människor som sätts att befolka trädgårdarna och skogarna intill husen, som en helt annan sorts närvaro, en ny befolkning, ett nytt samhälleligt klimat. Verkliga spöken. Strör guld över platsen, ett magiskt pulver som tvingar en att se. Och just att det är en sådan obotlig nyfikenhet, en sådan arbetsglädje, en sådan oräddhet - just de saker som vanligen saknas i konstvärlden, men som ligger i skapandets mest fundamentala natur.

Själva diskursen om "art brut" eller "outsider art" eller "särlingar i konsten" hamnar alltid förr eller senare i svårigheter om avgränsningar och val av termer. Vad ska man med sådana avgränsningar till? De behövs om man vill definiera en typ av konst för att ge den en viss plats jämte genrer, stilar och trender i konsthistorien och konstvärlden, om man ska höja rösten för att polemisera om dess rättigheter gentemot den etablerade konsten. Men inget av det mest intressanta med denna konst är beroende av dess jämförelse med konstvärlden, allt det mest intressanta finns inom den själv. Konstvärlden? Vad skulle man med den till? Varför skulle den vara den måttstock sakers värde ska relateras till, eller den scen där man ska skrika sig hes för att argumentera för rättvisan att allt skulle exponeras i enlighet med sina kvaliteter? Är inte konstvärlden körd, och helt enkelt långt mindre intressant än den konst som folk gör hos sig? Om man inte är speciellt intresserad av konstvärlden blir det mycket lättare. Man bara konstaterar att merparten av den intressanta konsten aldrig ser konstsammanhangen. Det är inte nödvändigtvis illa. Det är där det som är meningsfullt med konsten utspelar sig. Det är inte "annan konst" utan det är helt enkelt "konst", ett långt vidare fält än den snäva sfär som representeras av "officiell institutionaliserad konst".

Surrealismen har alltid varit lierad med avsideskonsten. Alltifrån hyllandet av brevbäraren Chevals palats i rörelsens själva början över Art Brut-kompaniets korta historia på 40-talet och de utomsideskonstnärer som själva varit associerade med rörelsen eller som massivt hyllats av den och i hög grad blivit kända genom dess uppmärksammande och därför kommit att betraktas som några av dess klassiska konstnärer. Från början handlade det inte minst om att finna bekräftelsen att vansinnet, barndomen, medialiteten, utanförskapet alla var tillstånd som underströk och gav fritt spelrum åt vissa av mekanismerna i skapandets källor och därför hade så mycket att säga om skapandets förutsättningar överhuvudtaget, som var en del av upptäckten av surrealismen. Det är förvisso självklart att de nämnda tillstånden, och resultaten av dem, inte kan likställas, vare sig med varandra eller med de linjer av experimentering som surrealisterna odlat, utan alla har skilda förutsättningar, men var och en av dem ställer dessa grundfrågor och pekar på en sfär av lösningar på sätt som överlappar. Det hade från början och alltsedan dess givetvis en polemisk betydelse för surrealismen, att autodidakter och dårar ofta skapar konst som är mycket bättre än den officiella konsten enligt alla ens övergripande måttstockar och värderingskriterier.

Men associationen mellan surrealism och avsideskonst har fått en annan innebörd i den fortsatt organiserade rörelsen efter Bretons död, där konstnärliga karriärer blivit alltmer sällsynta och ses som alltmer irrelevanta, medan man istället har anledning understryka det kollektiva, amatörmässiga, lekande konstnärliga skapandet som något fundamentalt. Då finns ett ännu mer fundamentalt överlapp. Den behöver inte vare sig peka ut eller förneka några speciella metodiska, tematiska eller atmosfäriska likheter mellan den surrealistiska konsten och vid-sidan-om-konsten eller någon av dess "genrer", ty surrealismen kan omöjligt avgränsa sig själv från vad den uppfattar som genuin konstnärlig verksamhet överhuvudtaget, varken med några stilistiska eller några sociologiska kriterier! Återigen, vi ser bara att det finns vissa som skapar utifrån inre behov och oändlig nyfikenhet, utan bekymmer om karriär och estetiska kategorier. Några av dessa är isolerade medan andra organiserar sig i grupper och nätverk, några bor på landet och andra i städer, några är bevandrade i den konsthistoriska diskursen och andra inte, några har till och med gjort ett eller annat försök i konstsvängen men de flesta inte...

Surrealismens kollektiva lekande skapande vidrör en angelägen punkt. Merparten av dem som kan lyftas fram som viktiga sidokonstnärer utmärks ju av sin isolering, ibland utpräglade isolering (närmare eremitskap än bydåreskap). Och mycket hänger givetvis på den subjektivt tvingande gnistan, visionen och arbetsglädjen. Som förvisso är svår att dela, men som det visar sig ofta kan vara ömsesidigt inspirerande bara man försätter sig i gynnsamma situationer med intresserade. Och jag tror man ska akta sig för att underskatta de möjligheter till genuint konstnärligt skapande som finns i kollektiva bildnings-, hobby- och terapiverksamheter, vare sig de verkligen tillåter ett utbyte av inspiration eller bara utgör en praktisk avtryckare och tillhandahållande av medel och materiel för mer psykologiskt isolerade personer som av olika skäl inte skulle ha valt dessa medel eller tagit sig tid till denna verksamhet.

Vore det inte för sådana kollektiva forum skulle det vara kört att leta efter någon sprudlande konstnärlig verksamhet i större städer. Här finns ju så få trädgårdar och skogsgläntor, och så många förbipasserande, att det finns ytterst lite ro till detta. Det finns en del uteliggare, dårar och ärkekufar som bygger upp märkvärdiga altare, skräpskulpturer och underliga ansamlingar av föremål och teckningar på undangömda värdelösa platser där de sover eller bara hänger, men dessa blir sällan långlivade utan förstörs och tas bort av konkurrerande logisökare, av vänner av ordning, eller av myndigheterna. Men biblioteken, institutionerna och någon gång t o m konstgallerierna har då och då utställningar från sådana terapisammanhang och avslöjar att verksamheten där fortgår kontinuerligt. (se t ex "inuti" för konstnärer med funktionshinder) Hobbyföreningar och studiecirklar har helt säkert också kvar åtminstone något av den egenskap av uppsamlingspunkter för obändig bildnings- och uttryckslust helt vid sidan om de officiella kanalerna som arbetarrörelsens organisationer vid seklets början representerade.

Och samlandet på exempel är en smula tvetydig. Det är en sak att hitta och njuta av exemplen, men den surrealistiska övertygelsen ger en också anledning se som exempel på ett brett fenomen, snarare än att förvånas över, bidra till lyfta fram i offentligheten eller semioffentligheten, göra en stor sak av och bidra till att etablera såsom namn, protestera och agitera för deras rätt att erkännas i en ointressant konstvärld, själv bli samlare av konstföremål eller en manager och producent för konstkarriärer åt dem som förtjänar dem bättre än dem som idag åtnjuter dem. Varje by och kanske till och med varje kvarter borde antagligen ha sin egen, och denna okontrollerade produktion av lokala avvikare är en av de variabler som gör folkförakt, elitism, och total hopplöshet orimliga. Det rör på sig, det rör på sig även där det inte dokumenteras och uppmärksammas, det fortgår som livet.

MF

(Nils Björnjägaren Rundgren)

Stå som ett blomster

Från boksläppet 12/6 2010.
Emma Lundenmark läser upp Stå som ett blomster, fritt efter rysk ingång.

One Minute to Midnight

Från boksläppet 12/6 2010.
Merl Fluin läser upp One Minute to Midnight (på engelska).

Perversionens Polyhistor

Från boksläppet 12/6 2010.
Merl Fluins The Polymath of Perversity, översatt av Emma Lundenmark, uppläst av Mattias Forshage.

Ilmar Laaban och Sven-Erik Johansson - Att vara eller inte vara

Ilmar Laaban:
Till Sven-Erik Johansson

bortom kärnmjölkspölen
bortom hjärnmjölkskålen
bortom hjärnspöksvålen

knyter sig nordpolens kärna av hjärna
Yorick och Rurik de båda rorsmännen
visset vilse har de visst rott på pölen

på godergökens på gök-
moderns på den moderna
modergökens pöl till bo
att inte vara eller att vara sig
gal den galne fadergöken
i gökkärnfamiljens ordkök

godafton vackra maskvärld
godafton vackra mask med
maskstungna ögon
nu lättar det över polen
över gölen över strömmen
nu lättar vålnaden anckaret
i strömmen

(1993)

Dikten och bilden trycktes ursprungligen i en katalog ägnad S-E J på Borås konsthall 1995. Aktuella blev de återigen i surrealistgruppens digitala poesiarkiv, där en hel del andra tillägg nyligen har gjorts.

en krigares avsked

här vadar en lesbisk påsk
min älskade, utspisad av främlingar
en tavla av bara hud
vad mer kan man önska?
tropicana-atmosfär i knödelknådarn

När jorden föder träden ånyo
Träder födan ur smörets skalv
i min ränsel: en tårta
en brand i en skog
Det finns inget hopp

Det är skymning i minnet
en anteckning fångar rummets moln
han sitter beväpnad med mening
men han är på radion
Lökskivor faller obevekligt isär

2004
CA, JE, NN, EL

Boksläpp, 12 juni

BOKSLÄPP
lördagen 12 juni
kl. 15.00
hos Izzy Young
Folklore Centrum
Wollmar Yxkullsgatan 2
Stockholm

EMMA LUNDENMARK
Organica Fläktrum
utgiven på Styx förlag

MERL FLUIN
The Reality Binge Trick
utgiven på Head Louse Press

HYDROLITH COLLECTIVE
Hydrolith: Surrealist Research & Investigations
utgiven på Oyster Moon Press

Elak konditor på dressin

Hoppas det ursäktas mig att jag lägger upp gammalt material, men jag scannade några gamla lekbidrag häromdagen och fann dem särskilt intressanta, inte minst för den lite ovanliga konstellationen lekdeltagare. Det gäller en omgång "nyheter från ingenstans" från januari 1995. Vi enades om slumpkonstellationen av en epok: "under erövringen av västern", ett yrke: "konditor", en känsla: "elak" och ett föremål: "järnvägsdressin". HC Werner, M Forshage och Tony Pusey presenterade resultatet i enkla teckningar, Ilmar Laaban improviserade en hel novell:

(HC Werner)

(M Forshage)

(Tony Pusey)

När Vilda Västern var halvvägs erövrad, gick triumftåget plötsligt i stå. En konditor, som fått sparken från samtliga konditorier på östkusten på grund av de ärevördiga texter han spritsade på alla födelsedags och jubileumstårtor, hade satt sig på en (förmodligen stulen) dressin och började trampa mot öst med ett väldigt lass av pajer och gräddtårtor bakpå fordonet, som han kastade både cowboys och sheriffer och boskapstjuvar i ansiktet. Dock till en början inte på rödskinn, varigenom en indiansk moterövring av mellanvästern startades. Knappt hade denna hunnit komma igång, förrän hans alltomfattande elakhet drev honom att slänga gräddtårtor i ansiktet även på indianerna, varigenom de å det nesligaste förvandlades till blekansikten. I det kaos som uppstod slutade tyvärr den i början så lovande episoden.

(Ilmar Laaban)

Drömåterkomst till havsfaunan

Badgäst försjunken i systematofil regress

Drömde inatt att jag läste en bok om marin mytologi. Där fanns många bleka semesterbilder från 60- och 70-talet med människor i badkläder som poserade med rockor som de funnit på exotiska sandstränder. Det var magpartierna på dessa rockor som listigt visades upp, eftersom de var strukturerade på ett sådant sätt att de liknade trollansikten och fladdermushuvuden. Fotonas urblekta kvalitet gjorde illusionen fulländad. Företeelsen hade ett namn: systematofil regress, vilket avsåg tendensen att ignorera eller åsidosätta en organisms vetenskapliga klassificering om den strider mot folktron eller andra mytologiska föreställningar (system). Ett annat exempel på detta var en fisk vars huvud mest bestod av ett glesmaskigt nät av ögonnerver. Likväl hade den ju ett slags huvud, så att kalla denna fisk för huvudlös vore "ingenting annat än systematofil regress", varnade mig boken.

När jag vaknade kom jag på vad som måste ha orsakat drömmen. Sillkungen hittades härom dagen (utan krona):

Sillkungens öga och Sillkungens upptäckare

NN

species novum, igen

Ur dröm 4.4.2010: Befinner mig i en lövlund tillsammans med någon bekant ung kvinna, vi tittar på spindlar. Vartefter jag identifierar dem slänger jag in dem i munnen och sväljer utan att tugga, som med vitaminer eller mediciner, men spindlarna är påfallande mjuka i jämförelse. Jag betraktar en vuxen eller nästan vuxen individ av en för mig välkänd nordisk Araneus-art. Den är grå på bakkroppen med ett mycket vackert gult mönster som påminner om pollen vid en vattenlinje. Mitt sällskap vill att jag ska titta på en annan hjulnätspindel, en Larinioides, kastanjebrun och grå. Jag kastar in araneusen i munnen men lyckas inte omedelbart svälja den. Samtidigt som jag talar med mitt sällskap försöker jag få ner spindeln eftersom jag vet att den kommer att sticka mig i svalget om jag inte sväljer tillräckligt snabbt. Mycket riktigt sticker den (och den gör det med en gadd på bakkroppen), känslan i halsen blir snabbt bedövad, metallisk, jag vill dricka men det finns ingenting att dricka;
vaknar.


I vaket tillstånd minns jag inte längre spindelns artepitet, men vet i stället att den inte finns i Norden – med sin stekelinfluerade morfologi knappast någon annanstans än i den drömda lövlunden.

"Bryderikurs"

18.2–11.3.2010

aromenergiverket
harem helvete hudförändringar
tar hand om erotikproverna
ständiga sömnavbrott
guldlampa grönlandskanaler
våra sakligaste
rådjursjakten rovdjursslakten
liksom alla människor med betroendeskap
för ingen kvinna är en trankil Maradona
söta den med ett bedövningsgevär
för att åstadkomma som en bättre människa
skriva upp ur sängen



17.3.2010–25.3.2010

Två kyrilliska prerafaelitiska brev
snöbollar, inte balkonger?
högst uppe i kronan på en älg
små högmodiga samhällen
de gallimatienska orden
bilden försade sig



helmikuu–maaliskuun 23. päivä

Unitekniikka aikuisille
olohuoneallergiset
viikuna appelsiini
kielirikko
sillikantajaan
myytti, joka ei avautunut
kertakäyttöisellä myllyllä
elämäntarinoiden

[Drömteknik för vuxna
vardagsrumsallergiska
fikon apelsin
språkpunktering
till sillbäraren
en myt som inte öppnade sig
med kvarnen för engångsbruk
livshistoriernas]


Felhörningar och felläsningar – ofta snarare o-läsningar – dubbelexponerade ekon av nyligen på ett eller annat sätt passerade ord. Infogade i den ordning de uppenbarat sig.
IÖ

Lakritsdrama

Objekt sett i drömmen: pappskiva med påmålad svart cirkel och delvis dold fråga.

Objekt inom synhåll från sovplatsen vid insomnandet:

.

KOMMENTAR:



Eftersom seende och objekt apostroferas här, associerar jag till Schrödingers illustration av kvanttillståndet: En katt placeras hypotetiskt i en låda med en bit radioaktivt ämne som har 50 % sannolikhet att sönderfalla och en geigermätare kopplad till en hammare som krossar en flaska cyanid om sönderfall registreras, varvid katten skulle dö. Kvantteorins ofullständighet när det gäller att beskriva verkligheten i detta konstruerade fall medger att katten både är levande och död så länge den inte observeras.


Frågan "Vet din man om att den är död" kan då med Schrödinger läsas som "Har han observerat/fixerat objektet eller befinner det sig fortfarande i ett obestämt tillstånd?"
Frågan antyder alltså att lakritsburken och drömobjektet är aspekter av samma föremål, så länge man inte försöker fixera det. Och att dess kvanttillstånd utgör en mix av dröm och verklighet, tills dess endera perspektivet ges företräde (och givetvis är det vakna perspektivet inte nödvändigtvis det perspektiv som fixerar objekten, det kan och bör lika gärna förhålla sig tvärtom).


Den förra typen av fixerade objektiva representationer - som vi kan kalla för "döda katter" - likställde för sin del Malevitj med idéer i det medvetna tänkandet och utifrån sina konstmodernistiska ambitioner dömde han ut sådana som "meningslösa". Med detta stränga avvisande av socialrealismen i dess radikalt fattade räckvidd, där inte ens nya kombinationer av medvetandets idéer kunde tillåtas (som inom surrealismen) ville han initiera en revolutionär ansats: "Kamrater, res er upp, befria er från föremålens tyranni." Med sina suprematistiska bilder avsåg Malevitj istället att skapa former som var ren känsla och som inte alls refererade till verkligheten, där t ex raka linjer och perfekta cirklar inte förekommer.


En av de bilder som blev emblematisk för dessa ambitioner är "Svart cirkel", som senare målades på den kista Malevitj skulle begravas i.

/NN

Forskningsplan på hemvägen från en drömexpedition

- Dröm 7/2 2010
(ursäkta längden, det är inte mitt fel!)

Människorna bakom "Kormorantrådet" dimper ner, tillbaka i Stockholm, någonstans i trakten kring Norrmalmstorg. Vi har varit på drömgeografisk expedition på den afrikanska savannen. Stockholm ser inte exakt ut som vi kommer ihåg det. Allt har blivit lite större och gatulivet brokigare, fler fattiga försäljare och lösdrivare, fler subkulturella gäng, det ser mer ut som Berlin. Vi går längs ett staket i smitt järn, som inte heller ser ut som i Stockholm utan möjligen Göteborg, vi är utmattade efter vårt äventyr och ska kanske bara sammanfatta våra resultat över en kopp kaffe någonstans och sen åka hem var och en till sig och vila.

Små kolonier av krustare finns jämnt utspridda på de breda trottoarerna, vanligen grupperade kring något föremål som markerar deras mobila hembas, t ex en bil, ett försäljningsstånd, eller bara en till synes godtyckligt utplacerad soffa. Men i en av dessa små kolonier känner jag nu igen flera ansikten. De är inte krustare, ser snarare ut som amerikaner, och jag gissar att det är något anarkistiskt rockband som kormorantrådet arbetat som turnéhjälp åt för bara några månader sedan. Jag ropar åt dem "Hey, so you´re back in Sweden so soon!" En grabb som ser ut som en ordinär amerikansk tonåring tittar upp från motorhuven där han låg och solade, och ropar tillbaka "What? No, shit, we ain't back. Man, we never left!" Medan vi tar plats ovanpå deras bil tillsammans med dem tror jag mig komma på att det verkligen inte är de som var det amerikanska rockbandet och vi som var turnéhjälpskommandot, utan det är de som är turnéhjälpskommandot, tillfälligt bofasta i Sverige, och bandet har rest vidare på sin turné. Men vad är isåfall vi? En av oss (JE) gör underliga gester och förtydligar "You know, we're dying of thirst. Do you have something to drink?" Någon kastar åt honom en pet-flaska. Jag blir lite upprörd, tycker det är arrogant av honom att snylta på de här hårt arbetande bohemerna istället för att själv gå till 7-11-butiken på hörnet och köpa en läsk, en möjlighet som inte står dem till buds, utan de måste organisera en provianteringstur med bilen och be att få fylla på sina flaskor i brunnen på gårdsplanen på någon bondgård utanför stan. Men jag har nog fel och han har rätt, en sådan förbrödrande gest kan betyda mycket för att etablera förtroende, på antropologernas vis. Men det är inte bara det som får mig att känna mig illa till mods, det irriterar mig också att jag inte alls gillar den konst de producerar. Skrotskulpturerna är oambitiösa och spekulativa, teckningarna är slarviga realistiska skisser, målningarna tonårsaktig ångestexpressionism, själva bilen ser ut som vilken hippiemobil från 70-talet som helst.

Torget blir större, eller vi förflyttas till ett större torg två kvarter bort. Det nya torget är så stort och öppet att man tycker sig kunna urskilja jordens rundning. Ett så stort torg finns inte i Stockholm. Det måste vara någon av imperiehuvudstäderna, det måste vara Wien eller St Petersburg, eller Berlin, nej i Berlin finns väl inga sådana torg kvar, men det finns nog å andra sidan parkeringsplatser i den forna murzonen som är så vidsträckta och ödsliga. Det finns ju också det här märkliga torget i Helsingfors. Jag vet inte var vi är, men mycket tyder på att det är en imperiell huvudstad. Jag är också uppfylld av min uppgift, att hitta en metod för att kartlägga något, något i mina ögon trivialt, men som jag måste hitta en icke-trivial metod för. Det kan vara t ex att hitta allierade, eller hitta surrealister, jag minns inte.

Och jag skall förklara detta för den amerikanska gruppen alltmedan jag tar mig igenom deras utställning i det här enorma slottet som jag ibland drömmer om (det visste jag inte! men jag känner verkligen igen det). Stora marmortrappor och stora salar, långa rader av stora salar, det är tämligen likt Nationalmuseum i Stockholm, eller snarare storslagna museer sådana man upplevde dem som barn överhuvudtaget. Och likväl tror jag att det snarare är Vinterpalatset i Sankt Petersburg, för att salarna är kyliga och ödsliga och går i olika stil och olika färgskala, men där var jag aldrig inne. Naturhistoriska museet i Wien, för all del.

Jag förklarar; samtidigt som det huvudsakliga sökandet är enkelt och i viss mån oproblematiskt måste det vara kriteriebaserat; det är den första principen. Den andra principen är att man måste ha ett par restkategorier, som är till synes godtyckliga men strikt förutbestämda. I det här fallet, till exempel, bör vi räkna in 1) alla djur, 2) alla som har namn av djur, och 3) alla som har namn av metaller. Den tredje principen är att man måste ha en generell metod, som är mycket enkelt designad och tillåter alla slags improvisationer men måste följas undantagslöst.
Ett lysande exempel är Restif de la Bretonne, 1700-talsförfattaren som gav sig ut att promenera på Paris gator varje natt för att inlåta sig i samspråk med åtminstone någon som såg intressant ut eller såg ut att göra något intressant. Han tog ofta miste, han hittade ibland många sådana människor, men han fick inte gå hem förrän han inlett åtminstone en sådan konversation med någon som åtminstone inledningsvis såg ut att kunna erbjuda något intressant.

Medan jag förklarar detta rör vi oss genom den till synes oändliga raden av rum i slottet, ja ibland rör vi oss mycket hastigt, eftersom vi hela tiden fruktar att vattenledningarna ska explodera eller att polisen ska storma in. Under tiden håller jag också på att omvärdera deras konst. Nu tycks det mig som om teckningarna som grabben jag först kände igen visar inte är realistiska skisser utan elaborerade naiva scener, satta halvnakna figurer med enorma ögon i komplicerade symboliska interaktioner i exotiska skogsbryn, allt i bjärta färger och med tjocka ornamenterade linjer. Hans kompis, en nervös och rödlätt typ som går omkring i skinnjacka, visar upp akrylmålningar på stora papper, och det är inte tonårsångest det är någon hemsökande abstrakt-expressionistisk strävan, det påminner om Micke Lundberg men är mer metodiskt koncentrerat och till utförandet enhetligt, det är alltid stora centrala moln som skiftar i olika mörkblå nyanser, och vassa gula och röda nervösa streck som centrifugalt strålar ut från dessa moln som märkvärdiga blixtar. Jag tycker det är mycket gripande och frågar honom om vi inte kan komma på en metod att komma på något besläktat men åtskilt att utforska tillsammans.





Men i den kaotiska flykten genom salarna kommer jag ifrån dem jag talar med, och plötsligt liksom spys jag ut ur en oansenlig port i marknivå på slottets kortsida. Utanför är det natt, kallt och mycket stilla; det känns återigen som både St Petersburg, Wien och Berlin. Jag stapplar fram mot en bro, en enorm bro, bred och välvd, som snarast är ett komplex av broar, trottoarer och körbanor, med tjocka graniträcken och statyer med jämna mellanrum. Jag tycker den är vacker, jag tror att den ganska mycket är en bild av Slussen från barndomen när Slussen såg storslagen ut. Jag vet att jag måste tala med den första människa jag ser som ser intressant ut. Men den metodiska föresatsen blandas också med en mer banal men icke desto mindre tvingande profetia: jag måste yttra en konventionell, alltigenom löjlig, raggningsfras, och den skall visa sig vara effektiv.

Jag ser bara en enda människa, det står någon mitt på gatan på bron, står och svär för sig själv och håller upp ett föremål i handen. Det är ett visst avstånd jag måste hålla för att inte raggningsförbannelsen ska träda i kraft. Jag får för mig att det är en konstnär jag känner, som står där med ett fat av guld eller en släckt lykta eller Yorricks skalle. Men det är inte hon, det är två finska hårdrocksgrabbar, den ene håller upp en kniv och yrar, redlöst berusad, och den andre som är tillräckligt nykter för att få bära ölkassen står bredvid och skrattar. Det skulle mycket väl ha kunnat vara så att de hade något intressant att erbjuda konversationsmässigt, men eftersom jag också tänker på raggningsklausulen går jag bort från dem utan att inleda samtal. På andra sidan av bron, som måste vara den norra sidan eftersom jag måste komma söderifrån, det kan inte vara annorlunda, är det fler människor. Det är ett mysterium, hur kan så många människor börja överfärden norrifrån och så få komma fram till södra sidan? Två tonårsflickor i mer eller mindre depprockutstyrsel som jag följer med blicken, det är de enda jag vågar följa med blicken, den ena av dem påminner lite om en välkänd drömgestalt, erbjuder lösningen: Det finns en trappa ner till kajnivå! Och det är på denna kajnivå som nattlivet utspelar sig! Jag frågar tonåringarna: "Jaså är det här det finns klubbar?!" och understryker order "klubbar" så att Öyvind Fahlströms diktrad börjar mala i mitt huvud "Det finns hela klubbar av hennes experter".

Till att börja med ser det ut som de få stånden just där djurgårdsfärjan lägger till i Slussens nordöstra ände, men kajen är långsträckt, och det är just precis en sådan långsträckt nedsänkt kaj med nöjesanläggningar som kantar stadskanalen i Wien. Jag står obeslutsamt och kikar in; vilken av dessa är lokalen där jag ska låta mitt öde beseglas? Det ser ut att vara tre-fyra olika klubbar/barer som jag inte genast kan bedöma stilen på, och det finns två olika kycklingresturanger för den svarta arbetarklassen, en sexleksaksbutik, och en populärkulturbutik för nördar, men jag begriper inte omedelbart vad de säljer, det är i allafall ingen seriebutik. Alla dessa lokaler är mörka, bullriga, rökiga och har enkla svårlästa neonskyltar. Jag står där på kajen och stampar obeslutsamt. "klubbar" "experter experter experter" Samtidigt börjar jag inse att det är storslaget att de metodiska principerna stod så klart för mig och jag börjar fråga mig vilka som egentligen har namn av djur eller metaller. Jag insisterar på att inga surrealister tycker om Jules Renard, men Dario Argento vill jag ju tala om så ofta som möjligt. Jag håller på att vakna och när en berusad kvinna kommer fram till mig och föreslår att vi ska ha sex där på kajen finner jag det ovidkommande. Jag vill bara rekonstruera vad grundfrågan överhuvudtaget var som det här med djur- och metallnamn var tilläggskriterierna till, men det glider allt längre undan.

Dröm:
Det var 1958-59 som jag var mest intresserad av att hitta materiella aspekter av verklighetens återförtrollning. Tre vägar var lovande: 1) att tänja nätverket av sociala relationer tills det brast "snap out of it" (jfr Strindbergs "Bandet"), 2) att synliggöra det gyllene "chowder dust" som ackumuleras på tingen som barrträdspollen (jfr Philip Pullmans begrepp "dust"), 3) att inrätta organiska vattentorn för feromoner (jfr Amorphophallus titanum)

(Fotnot: 1959 inföll den internationella surrealistutställningen på temat Eros i Paris, och Ornette Coleman lanserade den fria jazzen.)



Clam chowder



Amorphophallus titanum
"the function of this great spike in the middle is to produce a smell, and if you smell it, it smells very strongly of bad fish" (David Attenborough i The private life of plants)

MF

Snörpvad

Eftersom hälleflundran inte har bemödat sig bygga upp en länklista vill den biograferade poeten här hänvisa till merdarius långa sådana på surrealistgruppens sida - här.

Stockholms primitiva 2

Med utgångspunkt i en felöversättning kom vi i höstas att fokusera på "Stockholms primitiva folk", som påstods ha inspirerat vissa av oss, särskilt via sina ljud. Givetvis blev vi nyfikna. Ett ambitiöst undersökningsprogram påbörjades.

Den första vändan var en enkel promenad på jakt efter ledtrådar. Det skramlade och pep en del, och vi gjorde en del värdefulla iakttagelser, men glömde bort att skriva ner dem och de var snart nedsjunkna i bottendyn igen.

Den andra vändan var en reduktionslek. Om vi konkretiserade Stockholm med stadens fenomenologi, och "de primitiva" med den reduktiva metodiken från Richard Huelsenbecks dikt med samma namn ("indigo indigo/ spårvagn sovsäck/ vägglus 
och loppa/ indigo indigai/ umbaliska/ bumm DADAI") kom vi fram till följande lek:

Man utgår från en företeelse i staden, som skrivs ned, och papperet skickas vidare. 
Nästa person reducerar detta fenomen till något som han/hon mer eller 
mindre godtyckligt tycker att det mycket väl kan reduceras till. 
Föregående bidrag viks undan och papperet skickas vidare med bara ett 
fenomen att reducera, runt bordet, tills respektive papper tar slut. 
Man kommer att kunna utläsa att denna reduktionsprocess kom att inbegripa såväl 
rationella tolkningar som fria associationer och de tydligen 
obligatoriska vitsarna. Relationen mellan varje led i kedjorna skall 
alltså utläsas som "är egentligen bara". På så sätt ville vi få fram 
något som eventuellt kunde vara något slags "primitiva" grundbegrepp i 
stadens fenomenologi. Relationen mellan första och sista termen är 
speciellt intressant, liksom den geometriska-analytiska banan som 
präglar respektive kedja (sicksackbana, parabel, rätlinjig 
fördjupning, stampa på stället, Markovkedja etc). Analysen pågår.



LYKTSTOLPE -> stag -> klädnypa -> slitstark nylon-> Judy
-> skotomflimmer -> uppvaknandet, plötsligt -> grus
 under ryggen -> åka buss -> emotta -> SPEGELBILD



SNÖRÖJNING -> frysen full av glass -> sockertopp -> järn-
slagg -> fradga -> grodbo -> ugglans hemvist -> lynch ->
surrogatkonstapel -> kvadrater -> liklånga sträckor -> STADEN



OVÄSENDET FRÅN GENOMFARTSLEDEN -> sändningsavbrott ->
övergångsställe -> buss -> havsörn -> strömmingshuvud ->
elskåp från Kanada -> flisterminal -> timglas -> Bezier-
kurvor -> solsystemet -> JULGRANSSMYCKEN



OVÄSEN -> stank -> vildsvin -> skinka -> cykelsadel -> säng
-> rätblock -> vinkeljärn -> vintervik -> blöjspänne -> infantil
tölp -> Dr Siegfried Tölperts -> ännu en överflödig mysfarbror
-> rationaliteten -> LOGISK SATS



RASTAFARIHÅRDING -> krukväxt -> den älskades huvud ->
en medelstor fågel -> Botkyrka -> hål -> strömmingsbädd
-> eländig pyjamas -> ränderna går aldrig ur -> evigheten
sådan den är -> barnvinter -> FASTFRUSEN



DRICKS -> akvariefiskar -> grönt vatten -> poolo -> regnfylld
sombrero -> trädgårdskonsten -> gjuten cement ->
verkligheten -> tvättsvamp -> räka -> STRUMPDJUR



VÄXELMYNTAUTOMATER I SNABBKÖP -> telefonkiosk ->
gränssnitt -> ättestup -> mikrofonljud i 200 decibel
-> vy 7 -> glass -> mardömmen -> vattenpöl -> universum
-> vibration -> spiral -> sprudlande neologism -> MATRIX



URBANISM -> enögd noshörning -> Einstein -> sandkorn ->
fenomenologi -> anekdoter -> gathörn -> vista -> LINBANA



(Christian, John, Kalle, Jonas, Mattias, Emma, Niklas, Ika 17/10)


Tredje momentet pågår fortfarande.

Hur ångtrycket leds

I ett projekt om automatismen hade jag nyligen anledning lista 11-13 skilda tekniker för VERBAL automatism. Flera av dem skulle kanske hamna utanför en strikt definition av automatism, men detta var för ögonblicket inte frågan. En fråga som togs upp i förbifarten var dock gränsdragningen för vad som egentligen är verbalt; när man till exempel agerar"drömkommentator" och försöker simultanbeskriva vad som sker i hypnagogier och drömmerier, pseudohallucinationer och visioner, etc: i det fallet är det ju själva bildflödet som är det automatiska materialet och den verbala skildringen av det är just en medveten skildring och därför potentiellt estetisk/litterär och inte strikt talat automatisk. Jag hade ett exempel som också aktualiserade några av de relevanta tekniska spörsmålen.

Häromdagen, en febertopp som fick mig att rulla ihop mig i fåtöljen och inte veta vad som vad upp eller ner och översköljas av rasande hypnagogier med hallucinatoriska kvaliteter. Jag försökte hålla fast mig i föresatsen att komma till sans och korrekturläsa lite i historieskrivningen över surrealismen i Sverige, men själva föreställningen om "följden av konstnärer i ett land" blev då "the obsessive image" som genererade bildernas rasande flöde istället för att utgöra ett handtag att stödja sig mot. Bilderna var fascinerande och fick mig efter en tid (hur lång låter sig inte avgöras) att lyckas bestämma mig för vad som var upp och ner och sträcka mig efter ett tangentbord och ta anteckningar. Där radade de metodiska problemen upp sig: 1) hur följa med i ett bildflöde med distraherande tekniska krav som att hantera ett tangentbord? Svar: det var inga problem alls när flödet var av ett tvingande slag. Men däremot: 2) hur följa med i ett bildflöde som är ALLTFÖR SNABBT för att man ska kunna återge det i sin helhet överhuvudtaget? Just feberhypnagogier (liksom nattfasor) präglas ju ofta av den där skrämmande rasande hastigheten (historien smattrar kring öronen). Det finns ingen chans att man skulle kunna skriva ner, eller utsäga, det som sker i samma takt. Vad gör man då? Svar: Avlyssnandet blir medskapande. Att överhuvudtaget försöka ta tag i detta flöde är nödvändigtvis att stanna upp det för att försöka återge det så snabbt händerna tillåter, och precis som liknelsen med ett hinder i ett vattendrag förutspår, så kommer då flödet att ta sig nya vägar, delas upp i en massa perifera associationer och stickspår, och man står där med vatten över knäna och stammar över alla de olika bildserier man ser som uppenbart har med varandra att göra och i själva verket är olika VARIANTER eller AUTOMATISKA TOLKNINGAR av den ursprungliga bildsekvensen; och man hamnar i den sedvanliga hypnagoga atemporaliteten där allting sker samtidigt; det är både så att händelseförloppet går framåt i rasande takt och att man fortfarande befinner sig där man började, där man sen satte ner foten, och i själva verket på nästan varje enskild plats i kedjan hela tiden.

Se om det går att läsa:

Konstnärerna i ett land är en diffus serie. Jag bläddrar som i en skolkatalog, och deras porträtt följer på varandra som logiken bjuder. De är alla bleka, ja vita som kalk, de är alla vaga färgskisser i putsen, det är någon som har uppfunnit dem och målat dem alla på denna vägg, och om den inte vore övervuxen med sly och björnbärsrankor vore den så bländvit att det skulle göra ont att titta på den. Det går inte att gå genom sådana snår. Man får låta sig omges av färgen, man får intala sig att det vita är en mjölk som kan svalka ens panna, att det blekgröna är en sällsynt pistasch som kan smeka en...

Om man försöker titta upp kan dessa porträttskisser lossna ur boken och flyta upp till vadhelst man allsmäktigt utnämner till världens horisont genom att fästa blicken där. Det har gått mindre än en sekund och man är redan trött på sitt ämne, dödstrött, man har memorerat varje hörn av sin kista... Och det är dessutom så att denna lilla serie ansikten, knappt fler än ett fotbollslag, alla har milt frånvarande blick och pipskägg, det sitter fåglar på deras axlar, de kan inte prata och likt hundarna i sagan är ögonen lika stora som tefat. Det har redan spillts mycket på denna tebjudning och bordet är täckt av stora vattenpölar, det är ett ödsligt kärrlandskap, man har försökt staka sig fram på en liten flotte, men det är för grunt och man kommer inte längre än till nästa kuvert på bordet, det känner jag också igen som tema. Jag trodde jag hade en heroisk uppgift, jag trodde att italienska renässansmålare trängdes på de torra tuvorna för att få måla av mig, men jag kunde inte riktigt minnas vem som var mitt hjärtas dam, jag visste inte vad staden hette som jag skulle befria, och jag kunde inte för allt i världen komma ihåg varför jag nu släpade på avhugget människohuvud. Och än värre var att när jag klev omkring där mellan tuvorna och pontonerna var jag ju också kolossen på Rhodos och hela handelsflottan hann pila förbi mellan mina ben för varje steg.

Tanken är en liten museijärnväg som går på brant stupande vallar i detta kärrlandskap, och eftersom allt är i miniatyr återkommer man ofta till samma små stationer. Jag är förföljd av en guppande svans av flytande porträtt, det är konstnärer som alla har cirkelrunda bröst och de skrämmer mig. De förenklade perspektiven låter mig inte skilja de cirkelrunda brösten från de cirkelrunda ögonen, jag vet inte vilka av dem som är som tefat och vilka som är som vagnshjul, vilka som gör mest motstånd när man trycker ner kropparna i de lite för små kistorna. Ingen har tidigare vetat att följden av konstnärer i ett land i själva verket är en rebus förkroppsligad i en rad milt leende allegoriska jungfrur som står på en rad som sträcker sig ända bort till horisonten och alla ska avsegla i dessa små likkistor. Det är ingen gåta det är bara en ond telepat som har stängt in mig tillsammans med mitt måttligt svåra folkräkningsprojekt i en liten hage utan stängsel och därför utan öppning i stängslet... Det är jag och fåren på Ålö i Stockholms skärgård, vi är strandsatta där i en annars obebodd värld.

Men konstnärerna i ett land kan vridas runt sin egen axel som ett astrolabrium. Ämnet kan tvingas ner i byrålådan genom ett sinnrikt urverk, det vecklar ut sig och dyker ner och slår sig till ro, vecklar ut sig och dyker ner och slår sig till ro, det ser mest ut som ett litet sjöodjur och den rundnätte barockmekanikern som är ansvarig ler självbelåtet där han står bredvid och mottar applåderna för årets underhållning. Men han är insvept i tobaksrök och har ofta inget ansikte, och ibland kan man få för sig att alla dessa människor som rycks med i dansen i själva verket spetsas på mekanismens stag som höstlöv på en igelkott. Eller som fjärilar på nål, skulle någon säga. Det är tur att hon som är ordförande är insvept i tillräckligt många kjolar eller lindor eller lager av silkespapper för att klara sig oskadd. Eller är det tidningspapper? Om hennes fiskögon då är runda som kvarnhjul är det de gyllenglänsande fjällen på kroppssidorna som är tefaten, och i dem återspeglas kryptiska pantomimer, som jag inte kan följa med i och som får mig att vilja skrika för att få blicken att klarna.

Och även om det är dimmigt i kärret kan en normalbyggd vuxen person i de flesta lägen bestiga en av dessa branta järnvägsvallar och sticka upp huvudet ovanför dimman, med utsökt långsamhet som en enorm svamp som tränger upp ur jorden. Det må utgå blixtar och rännilar av svett från denna väldiga hjässa som brer ut som en ny planet, ja som en kålrot. De svåra sälgbuskarna och de kusliga ropen från kärrets vansinniga fåglar har vi lämnat bakom oss. Men jag tyckte jag kände igen det här kärret. Inte bara har jag pekat ut det tjugo gånger med tjugo olika platsnamn, jag kan nu också känna igen mig i det i en dikt jag oavbrutet men med utsökt långsamhet skrivit de senaste veckorna, den om flickan och fisken. Jag trodde att den fula mosaiken av fyllnadsmassor här var ett led i någon pågående exploatering, men det är bara omplantering av köksträdgårdarna i denna landskapstäckande labyrint. Jag trodde att den stora fabriksbyggnaden var civilisationens sista utpost innan de heroiska brohuvudena ut i de okända sankmarkerna tog vid, jag hade till och med preliminärt identifierat den inte med Bastiljen utan med det övergivna sockerbruket i Mörbylånga, men nu slår det mig med all önskvärd klarhet att det är Grand Hotel Saltsjöbaden.

MF

Syllogismer

Det regnar inte om stenen fryser.

Vansinnet förvaras i en lunga.

Därför bör staden organiseras i trianglar.

Glatta ytor är oförlåtliga.

Rummet förvrids medsols.

Därför avfyras härmed med armborst en pil som genomtränger hela kroppen.

Träden låter mer nu.

Frityrsmet kan anta tusen olika former.

Alltså simmar fler uppför vattendragen än nerför.

Golvet är halt.

Gravitationen droppar okontrollerat.

Alltså har kärleken en svampig konsistens.

Frosten infiltrerar det minsta skrymsle.

Havet väsnas.

Det är därför vi bara ser vita örnar i såpa.

(Syllogismer med enkel utsökt-as-metodik; 3/1 JB, EB, MF, EL, NN)