sedan böjer jag mig ner,
närmare jorden är ett flourocserande ljus och pyttesmå,
ser ut som sjöstjärnor med små tentakler.
mängder av dem.
de viskar i kör-
vi förbereder denna plats för att göra den beboelig.
det hela är mycket vackert.
De var intelligenta, de hade ett eget språk, de var nästan sfäriska, med en stjärt som en marulk, och sparsamt med hår på huvudet. Här registreras poetiska utforskningar på svenska språket av ett knippe intersubjektiviteter och poeter som vigt sin väntan åt den rostiga öknens plåga och åt att knyta små blomsterkransar under de ståtliga insignierna hos brottets brödraskap.
sedan böjer jag mig ner,
närmare jorden är ett flourocserande ljus och pyttesmå,
ser ut som sjöstjärnor med små tentakler.
mängder av dem.
de viskar i kör-
vi förbereder denna plats för att göra den beboelig.
det hela är mycket vackert.
Till sist är denna hårda och långa vinter över. Till dess minne levererar jag följande anekdot.
En överlag sömnlös och mycket kall natt i mitten av mars inkvarterad i en tjusig miljö söder om Uppsala, där jag mest låg och myste badande i audiella och visuella hypnagogier medan snön glittrade i mörkret utanför den gamla flygelbyggnaden; bland dessa hypnagogier två momentana drömbilder som fastnade i minnet:
1. Ett insisterande viskande "Syrsors snö".
2. En stor och mycket snabb rovfågel sveper förbi Stockholms ström. Det måste vara en pilgrimsfalk.
"Syrsors snö" är en underlig fras. Jag associerar förstås till Lars Noréns "Syrener, snö", men just viskandet och de myckna s:en och sche-ljuden (iallafall med ett stockholmskt uttal) gjorde att det verkligen kändes som ett påpekande att hypnagogierna verkligen kom till mig som en kör av små små röster i snön (liksom i dikten: "vi förbereder denna plats för att göra den beboelig") eller som ett slow motion-viskande om ett begravningståg i ett regn av konfetti eller av blomblad från buskarna.
(Å andra sidan var Ika tvungen påpeka de mest uppenbara slutsatserna: Snöns syrsor är ju syrsborstsvansarna (icecrawlers, Grylloblattodea). Plump läsning infinner sig: alltså bara en viskning från det milt dåliga samvetet att Icecrawler-bloggen inte uppdaterats sen i januari?)
Senare på eftermiddagen, i samspråk med min seriehandlare, varvid han berättade att han sett en falk eller något som tumlat runt under hans bil med en kråka i klorna. Jag protesterade och sade att det måste varit en duvhök, inte finns det falkar i Uppsala som är tillräckligt stora för att ge sig på en kråka.
Men, på kvällen läser jag senaste numret av Fauna och Flora (1/2011) som man satt i handen på mig tidigare på dagen. Där finns en artikel om att en pilgrimsfalk övervintrat inne i Uppsala, och ofta synts i domkyrkotornet (se filmsnutt) . Vem hade kunnat tro det?
En annan, liknande nyhet, i samma tidskriftsnummer, var att en unikt stor steglitsflock (även inkluderande andra finkar) övervintrat i Storvretatrakten nära Uppsala (1700 fåglar!) just denna vinter, när också en i just Storvreta bosatt vän dött.

Låter vårmiddagens tåg eller dån mot hjärnskålsfyllnadens skräppåse
Allt som han har sagt är skräp och inget av det man ser
bara fortsätter väsnas mot skallbasen när vi har två dagsmarscher kvar
och kommer att somna på ett tidigt stadium
med löftet om sårvård ringande i öronen
sårvård och piprök och underhåll av molnpumpen
en tragedi hos frisören och tvåhundra sidor om potatis
Daktylografen spottade ur sig röster som inte är samma röster
inte är en dröm om att ha motstått samma matsedlar
Den kalla senapens önskningar och ränksmideri med hjälp av samma tvål
det bara skyfflas inte har jag något att tillägga
Herrn i fönstret