Surrealistgruppen etthundrafyrtio fingrar

Efter några decennier har till sist surrealistgruppen kunnat ta sig i kragen och ro iland uppgiften att göra en poesiantologi över sig själv. Det blev möjligt genom att avvisa alla spontana idéer om att en sådan måste representera själva spretigheten av vittnesbörden, alla relevanta och irrelevanta omständigheter, alla röster som lämnat tillfälliga bidrag; istället har vi nu fokuserat på de fjorton envisaste poetiska rösterna och individuella eller andra särdrag hos dessa. Ilmar Laaban, Gösta Kriland, Mattias Forshage, Petra Mandal, Johannes Bergmark, H Christian Werner, Aase Berg, Carl-MIchael Edenborg, Robert Lindroth, Sebastian Osorio, Eva Kristina Olsson, Kalle Eklund, Emma Lundenmark, Merl Fluin.

Det är fortfarande en tugga i mäktigaste laget, men istället för att omedelbart avvisa dem med känslig mage kan man kanske föreslå att antologin kan läsas som en science-fiction-tv-serie; varje avdelning är ett avsnitts färd till en viss ogästvänlig eller gästvänlig del av galaxen med dess särskilda förutsättningar för livsformer, och nästa vecka åker vi någon helt annanstans? Eller så inte alls någon helt annanstans, eller så är detta inte någon förmildrande omständighet utan bara ett desto värre hot.

Nedhämtas från pdf-biblioteket Bibliotheca onthoplanctorum.

edra redaktörer

Den svenska romantiken

Dags för ny motoffensiv mot den snäva rationalismen?

En ny text av Mattias Forshage, som ger en överblick över den svenska romantiska rörelsens situation, idéer, syften och poesi, och utgår från frågan om dess betydelse för den surrealistiska aktiviteten här, finns nu tillgänglig i pdf-biblioteket "Bibliotheca onthoplanctorum". Och kanske särskilt i dessa dagar är att ta poesin på allvar en av de mest lovande fältropen för motståndet mot utilistisk-ideologisk till-ordningen no-nonsense maktskyddande snävt-rationalistisk skygglappsförstärkande påstådd upplysning?

(finns också i en engelskspråkig version)

krabbsteg till vårdagjämning

(en serie korta automatiska texter av MF 29/1 2011)

krabbspegeln

och som den hette tre våningar upp

krabbspindeln

och dess tröga nätter

vaktade väggens tegelflugor

vatten i min kvarn

vakten vid min grav

gladans vingar skalv längs vägen

gravallvarligt syftande längs tågänden

vagaste vaktavlösning

vagnbyte två mil norr om vår egen bädd

knacka på och vänd

sakta gravligt mak

i skallerormsskallran

vårdavlösningen

hagtornsbusken

* * *

det drar sig ett av tågen längs världsänden som är en dröjande läcka i periferin av det här repet, jag skålar med nickelpredikanterna som har stål i den har mössan, för det reder sig redan ett urverk som har trampat på trallorna i trädgårdsvägen där sångsaltet brutit upp vätan, det är alltsammans vågdalens trygga skum, ett litet öga någonstans längs cirkumferensen, ett litet öga,

en skål och dess släktingar som slår dig, som vore du en trumma en bankmaskin en kaskelot en hares utslängda jättelever, ett dränkt löfte i en stund av sorg, när kamferdoften skuggade och barnmaten skyfflades fram, och skuggorna dök och vagnshjulen vacklade och trädgårdstomtarna vakade längs ögat rimfrost och stigen som såg oss försvinna i skogsbrynet för att aldrig mer komma tillbaka,

det hade varit skäl nog att släcka ljusen på tågvirket, bryta ner gasljuset, rådfråga banvallen, ett litet trumfkort gömt bland de andra, vikten av att skänka skogen sitt guld, och dränka sin nästa, skamligt droppande från näsan med harkadaver i fickorna, du skulle inte ha sett våren som stod där, det var en halvtimme kvar, det var en ansenlig kostym i böndernas tidräkning, du hade fortfarande alla kläderna på, det sjöng ingen om denna tid,

vågdalens drottning en krater som bebygger, med en stålverk i ryggen och hjärnan och tapeten, och den skarvartade intigheten på tågbangården och gårdagsmorgonen, gråvädersmorgonen,

skarvmonologen vågade stryka på tygreflexen, månen slog och slog, vårdagsjämning

* * *

krabbnebulosan som är nöjesfältet två dagar senare dricker sitt te

klappar också jämförelsevis trygga patienter på nosen

kastar hjälpen anländ tvärs över gatan mot ridande kadetter

med tvål i ögonen och jäktande halvtorra öronlober som dryper av senap

malströmsbrasan har inte vaktat men tvättat desto bättre

nu står där en gäst och förbränns

sorgligare dagar har man sett

kaninernas dagar längs världen och kafferasten

vaporiseringen av skygglapparna som tejpats som tvål av skugghänder på lögnarna

och tandorikycklingen och protesterna som signalerats

inga operativa ingrepp hade fått ske utan självförbrännelsens mistel

skålsvamparna som svider landskapet själva griftefriden

* * *

noctuidernas glaskammare

Till badkarets fenomenologi

(noggrann lek med lappar 29/1, Swedenborgs födelsedag,

deloperation i rekonstruktionen av helvetesmaskinen,

MF och KE)

Vulkankraterns läppar sluter sig

kring ett ymnighetshorn fullt med blod

En cigarr röker Karl Eklund

Regnets rakblad sorlar

Ett apothecium fullt med svart vatten,

djuphavsgravens choklad

Undervattensklippor rispar äpplena

Det vita svämmar över

Tronen äten av maskars hunger

och kon som mördar

Är detta en karlsbaderbulle?

Nej, det är Kalle Anka med en hink.

Ur faunan

Hyrax (drömd), och hyrax (enligt mer allmän definition). Den vingade hyraxen gav en gång inspiration till Pegasos.
Den myrslokliknande varelsen är hanlig och tjänstgör som älskare åt frun i herrgården. Han talar aldrig.
/ IÖ

Föremålets objektivitet i albatrossen

"Utan tvivel måste man gå till drömmens innersta för att bli berörd på de betydelselösa tingens museum."

- Bachelard