drömd barnbok

Det finns inbyggt i berättelsen att den här enda överlevande kaninen ska ge upphov till en kaninstam av nytt slag. Jag hoppas verkligen att författarinnan har beaktat de biologiska realiteterna; att det ensamma djuret alltså måste vara en gravid hona. Och jo, en vecka senare (i berättelsen) har den fött sju ungar. Själv har den antagit en lappuggleunges skepnad, och ungarna är katter – men fortfarande kaniner med ögonkanter röda som på en hönsfågel.

/Ika

Som vävare

Nån som tycks ha använt samma metod som The Weavers, att sätta på en platta o skriva (automatisk?) text inspirerad av musiken.
Han blandar förstås ihop automatismens “teknik” med stream of consciousness men det är väl inte många som fattar skillnaden.
Helt utan analys och slutsatser, ändå blev han publicerad på Fylkingens nättidskrift

/JB

Det där är faktiskt intressant. Just de där texterna var ju inte så spännande (men inte helt utan riktiga bilder) och att sitta och skriva ner associationer till musik sådär är ju uppenbart en variant av den obligatoriska skolövningen att lära barn uppskatta klassisk musik genom att låta dem måla till OCH ATT DÅ OCKSÅ SE TILL ATT PRÄGLA IN konventionella formelartade synestesisubstitut (ledsen-svart, arg-röd, behaglig-grön, lätt-blå, etc). Men det är också mycket spännande eftersom, för den som är intresserad av bilder, musik gärna genererar intressanta bilder, och det kan vara en ingång till en mer seriös bemärkelse av synestesi tillika.

Metodisk påminnelse: Sitt där och associera om du vill, men UNDVIK ALLA MEDVETNA BESKRIVNINGAR AV LJUDEN OCH STRUKTUREN OCH DINA KÄNSLOMÄSSIGA REAKTIONER; fokusera på HELA ljudbilden, eller fokusera på en blank punkt, på det "kreativa intet" som en väntad men inte ännu manifest synestesi utgör, beskriv dina inre bilder, notera din inre rösts pratsjuka, rationalisera om du så vill musikens struktur som en funktion av din inre bild OCH INTE TVÄRTOM.

Steg 2: integrera den verbala dimensionen i kollektiv improvisation (omedelbar återkoppling; live-musik-poesi-improvisation).

/MF

Vad är populärkultur?

(Två korta drömmar julnatten)

En detektiv smyger omkring i ett gymnastikförråd. Han är iklädd en lång rock och plommonstop och ser ut som den anonyma mannen i en Magrittemålning, ja hela scenen ser ut som en Magrittemålning, eller kanske snarare lite enklare tecknad, av Glen Baxter. Detektiven går försiktigt, med händerna i fickorna, mot bakgrund av gymnastikmattor av galon på högkant. Bakom ett draperi eller dylikt ser man fötterna av en annan detektiv gå lika försiktigt, med likadana skor och likadana byxor. När de kommer fram visar det sig att det inte finns någon kropp till, det är bara ett par ben som slutar under knät.

Barn iklädda toga kryper panikslagna baklänges i en rymdkorridor. Snart kommer det runt hörnet som jagar dem: en jättelik prinsessan Leia, som också kryper på alla fyra för att få plats i den trånga korridoren. Likt alla jättar i serietidningar slår hon nävarna i marken och vrålar "I'LL SQUASH YOU! I'LL SQUASH YOU LIKE BUGS!" Då begriper jag vad som var hemligheten med hennes kringleflätor: de är i själva verket horn, hon är en vädur, hennes långa päls är draperad över henne som skynket över en likkista.

MF

Andens gränser

Trigonometrisk tolkning

Asymptotisk

1

Geografiskt kännetecken:

Vid Ararats sluttning

Händelse: Ugnsrengöringen!

Med vem? sångfåglarna, bärarna av signaturer,

väckarklockor, inkontinenser

Läxan: Livets uppkomst

2

Geografiskt kännetecken: ett X

Händelse: En berguvs dova skri

Vem? De sydamerikanska gnagarna

(kapybaran, pikan etc)

klyvnaden, livets uppkomst, postdiluvianska läxan

3

Geografiskt kännetecken:

fortfarande på kontinentalsockeln

Händelse: trampet i klaveret och vattnet över huvudet

Vem? Aminosyrorna i ett avlägset interstellärt moln

Klyvnaden: post-diluvianska läxan.

Konklusion:

Livets uppkomst:

Klyvnaden: celldelning

Postdiluvianska läxan: läxan: containern

Läxan:

Livets uppkomst: ett spralligt barn man lägger sig på

Klyvnaden: socker och nyfikenhet

Klyvnaden:

Läxan: Våg

Livets uppkomst: vattenfall utan början

(En grandios lek som karterar andens gränser. Ingen minns syftet, reglerna, omständigheterna, tidpunkten. Det är bara ett par papperslappar i arkiven. Handstilarna, den pseudovetenskapliga jargongen och den geometriska uppbyggnaden antyder att deltagarna vore CA, JE, MF, ev någon mer.)

Bins strålning

Fågelsång och aspartam rinner som flockar genom artärernas vingårdar.

Med sina majnastarar utspridda längs linan som facklor bryter hejdukarna varje ransoneringslag.

Jag skulle kunna mjölka mina fingrar som spenar. Nyckelpigor kravlar genom din mustasch.

Ditt förtjusande y-snitt skulle skrynkla ihop sig under mig.

Vi skulle ge oss hän åt binas strålning och snabbt åter upplösas i aska.

Våra hjärtan skulle bilda en skärgård. Den här planeten har två solar.

Merl Fluin

(övers MF)

Walpurgis

Var var du när jag slickade bladlössen

därnere vid platsen av skräck där agat spred gnistor på upptagningsrampen

och kannibaler bad om förhandlingar mellan mina synkoperade höfter

I vaxhuset njöt jag av kanalbenen,

frossade på kråkkött och gav mig på houyhnhnmerna från deras döda vinkel

Förföljd av luftburna alfabet styrde jag mot de dödas land

Sov gott, nekromantiker, i denna ögonlösa bana

Dina rosenbladiga lungor skapar kolofoniska krigslekar

Nerkrupen i larvprakt kommer du att få höra dina begär från synapsbenet

Merl Fluin

(övers MF)

Hallon orsakade vinterkräksjuka

"HALLON ORSAKADE VINTERKRÄKSJUKA" läste jag över axeln på någon ur en gratistidning en dag för ett par veckor sedan. Rubriken tycktes mig omedelbart absurd, men jag tycks inte ha nöjt mig med det utan gick också hem och drömde följande på natten:

Jag och mina vänner har rest till något slags konferens i en medelklassidyllstadsdel i en halvstor stad (Örgryte? kan det vara Örgryte?). Vi blir mottagna som dollarturister, och arrangemanget av konferensen är under all kritik och vi hålls i ovisshet och förseningar, alltmedan det visar sig att lugnet på gatorna helt och hållet är produkten av terror som utövas av den lokala maffian. Till sist kommer så arrangören, som visar sig vara en gammal bekant, den anarkistiske grafikern Thomas "Hallon" Hallbert, som nu blivit urgammal. Han har gjort misstaget att sätta sig upp mot maffian genom att organisera ett konkurrerande syndikat, men efter sista tidens mordförsök måste han hålla sig ständigt rörlig och kan därför inte leda konferensen som planerat. Han reser omkring i en stor amerikansk femtitalsbil med sina två livvakter-adoptivdöttrar, som är något slags kampsportkinesiskor. Han rekommenderar oss att fly vi också, och vi tar plats i hans bil. Vi kör ner i en tunnel, och hamnar då i bröderna Vogels antikvitetslager (källaren i slottet Moulinsart i "Rackham den rödes skatt"). Det går mycket långsamt när vi ska bana oss väg genom dessa högar av gamla föremål. Det finns mycket spännande att titta på, men jag mår illa.

MF

Some local deities

Some local deities av Niklas Nenzén


Så hon gick på det brinnande innan hon tog sin skuldras smala väg, en ensam kameleont och vad hon bar på huvudet. En korg av stickor som böjts av vinden. Och evigheten var bara en sådan där vanlig tunn molnstrimma.

Ingen såg heller vem som anföll vem. Med bara ett skall av överraskning och en skämd doft, som en kastad frukts återvändo. För de hade lyckats.

Det var inte ens ett riktigt kalas, bara ett ofta förekommande möte där alla för en gång skull kunde närvara. Och de hade bara börjat röra sig sakta, mot kvällen. Fast de i staden trodde annat skulle de möta dem i natt.

Dejviska

här är
ingens sång
av allas öron


alla som byggt staden
gul
av inflammationen


mitt fönster din smäll
och det ljusklädda barnet däri
kanske en sång i maggropen


för de går en dans
över himlens sårskorpa


en repa från
det innan


vi kastar pappersservetter
kodord från varandras huvuden


hej
eller inte


du lyfter av ditt
förband


det har stelnat


du klistrar fast dig
i mitt fönster


som ett ja


när du går förbi


-


i natten dröm-


trummande är träden mot fönstret


mot


sovandets rytmiska smekhav


att långsamt
när det där fallet


mot drömmen det inbjudande


fallet
blir en vana


jag kommer


-


och du vinkar
med avklippta fingrar


till din saft som lämnat dig


till dig


och handen har fastnat


du knyter dina ben
runt pekfingret


pressar solen
ur månen


en nattfjäril landar på
ditt öga


vill lägga sina ägg


i dig


-


att stycka världen


och lägga den i frysen till drinken
på morgonen


innan jobbet
dit tunnelbanor åker


och avståndet mellan vagn
och plattform


kommer aldrig komma närmare
varandra


mellan


springer barnen som lämnade
magar i tid


för dans utan rörelser och alltid i otakt
till dunk som


fräter i armveck


min nyfödda dotter har
en saga


till de stympade dvärgarna
i otid


dörrarna stängs
en suck i kläm


en saga utan dotter


-


jag har spottat säger
du


jag har spottat ut
stjärnorna


de springer där framme allihop


de är på väg


du tar ut ditt hjärta
och hänger upp det
över oss


de är framme nu
säger du


hör du att
de knackar

(Dejviska, 2002)

Om eller när

(Klassisk surrealistisk lek. Men vad blir det för skillnad på OM och NÄR?)

NÄR träden vajar

SÅ skramlar det på ett sätt som ingen kan stå ut med

OM det blir tyst i alla glasen samtidigt

SÅ snurrar sig ett russin

NÄR det visar sig vad som hände egentligen

SÅ hissas de ner

OM tiden luktar

SÅ kommer dess namn vara hägg

NÄR fem personer bär lika röd mössa

SÅ ställer sig vakten rätt

OM väggen slås in

SÅ kommer man att drömma om olyckor, magnifika olyckor...

Rent praktiskt experiment; MF, EL

En förträfflig jävla häst

"A marvellously good horse" sådan den framträdde för Niklas Nenzén

bergskedjorna i fonden som om ingenting höll på att hända
men skyn var havande med någonting nytt
det fanns och fanns inte något i tunna luften
som det heter "begynnande formtagning av fristående kropp"
man kunde ha sett det som en diffus förtätning
eller än mer som en fläck där man bara inte kunde fästa blicken
en domän av tungt vatten löst i kvävgasen en optisk förskjutning
lejonhuvudet spikklubban kalejdoskopbilden hästen som inte syns
det fanns och fanns inte något på tomma slätten
det fanns och fanns inte något i mitt bröst
och så rullande som ett irrbloss denna monumentala kaldera i skyn
landskapselementens cirkus molnens bataljmålning
i den lilla dammen den lilla våta grusplanen
den ödesdigra och stilla tjärnen min egen bröstkorg
det är ju en häst som allting annat som reser sig upp
allt förblir ögonblicket innan de kommer att framträda
och det måste sägas att det är en förträfflig jävla häst

Dikten Mattias Forshage efter NN:s bild juli 2009

Det skulle bli en sådan dag

En ännu oprövad dag måste uppfinna det landskap som passar den

Det finns inga skor som passar en sådan dags långa vandringar

Måla upp en himmel med breda metalliska penseldrag med moln som består av sången av ändliga rader av bröst

(bara deras sång, inte deras form)

en diskontinuerlig väv av flockar, altocumulus eller stratocumulus

Och den uttorkade silt som fyller dalen ända tills fronten av det stigande vattnet låter sig skönjas

Det är nämligen så att floden har vänt och skall nu översvämma stad och skog

och fronten av det stigande vattnet skummar och bullrar som träden som faller i skogen

Alla busslinjer måste omdirigeras på nya oprövade vägar, som ofta inte tål tung trafik

så vägbankar lossnar och trillar ner i avgrunden

men det krävs bara en turlista och ett magiskt paraply för att rädda livhanken

och att läsa bokstäver i den uttorkade silten

det nya vattnet väller fram i en liten ränna av trä där en anställd plågoande tvättar sina få bröst

(mest som en överslagshandling, hon har just ändrat sig drastiskt och är ångerfull)

medan små vattenkvarnar hamrar en spröd metallisk musik

och alla dessa nya sorters skor

i vilka inga fötter passar

trycker på egendomliga punkter som får folk att brista ut i osammanhängande tal

spelet av dessa underliga monologer ersätter alla konventionella replikskiften

det är hur man kommunicerar en sådan dag

en sådan dag med ovanliga fötter och sången av bröst och skummandets oväsen

Hypnagog rationalisering, morgonen 29/9

MF

(Vattendragen som byter riktning är den här gången ingen direkt referens till den utopiska ingenjörskonsten i Sovjetunionen utan en enkel reminiscens från senaste numret av Kapten Stofil som anlände igår, där Joakim Lindengren fantiserar om hur den försvunna Storforsen återkommer)

Gravitus

det har bänt sig och sträckt sig i årtionden
den som vänder sin hand vid en vägg
den späda viljans avfart

den som släppt sina kassar
den som släppt sina händer
gömt stegen under trappan
och fortsatt därifrån

det handlar bara om att snurra tallriken
de har alla ändå lämnat bordet
och sedan då

springer historierna väck nedåt hallen
lägger sina ägg
i kavajerna som hänger uppradade
och väntar på sin tur

tar liv i helsike i garderoben

-

runt folkhälsomunnen
står dem, hovmästarskal
till uppblötta tallrikars like

ge dem ett uns av
skulden du gavs
för att hinnorna vek sig åt sidan

den som stod upp är den som kom in
den som minns och
som minner om tingen

den som tog den in är den som la ut
från skådespelens skimmer

/EL

Den postnatala lidelsen

den ombedda
den till hälften nakna
tillintetgjorda

den till sin fullhet
obrytbara raka strömvåg
de åtskilda storheternas

vals och pausering
in i denna klo

de storrutiga seglens
föränderliga fähund
ut ur denna famn

så jag drömmer

-

så går de trappan ner bakom huset
in i kvällens blåa kött
och solen är bara en svältande tungas
minnesspår i marken

det fanns inga fönster åt den här sidan
annat än sidengardiner och fåglars sång

det behövdes inga tak där tornrum skulle byggas
upp mot trädkronor och månromanen utanför

det fanns en kanal ner i sjön ändå
där ditt ansikte tappats på guld

/EL

Azurblå och i larvstadiet

Azurblå och i larvstadiet
erövrar trakeernas gnistrande bröstbenet i borealt dagsljus
grått som kanelhandlarens hästar
vars hovar slår gnistor av mjölk från stigarna av flinta

Merl Fluin
(övers MF)

Korallen som får tänder

Lindade bebisar som kölhalas under flottan vid slaget vid Actium
från kopparn till talusbranterna över ett smält bröstben
över fruset vin
hjälplöst som mjölk
Brända mandlar smälter som mammas stridshäst
bladen är oslickade, allas sista andetag är stulet.

Merl Fluin
(övers MF)

Dubbelgångare

Jag vaknade i natten bredvid din dubbelgångare.
Hans händer var en konspiration av insekter.
Hans hjärta var ett sorlande speculum.
Sängen var full av non-sequitur.
Jag kysste honom som om du vore jag.
Hans andedräkt var bättre än bomullstyg.
På morgonen flödade badvattnet av dina änglar.

Midnatt 17-28.1.06

Merl Fluin
(övers MF)

den biograferade poesien

4
Svamp har ögon i härskande gas
Leta efter fläcken synbart
Protoner gud slurop jo falk
Securitas har landat. Avfall
Apostroferas klätterträd
Dödförklarade utrop, spadar
Avklädda kolvarna till
egenkärlek. Sassnitz spritsas
Niporna flippar låst bröstvårta
I sykomorernas fallskärmar spyr
Häpna hopp i den krigiska
spliten. Strövande gapskratt
Häpp på min stäpp.
Rak steg nysilver och potatis.
Puder på svet, leker apelsin
Under slaven i Venedig
Höj mitt svärd! pölen sjunker
Plexiglas, min kära, planeterna
Svinner ymnig sill
Meteroiderna svettas inte löksaft.
Det finns tre liktornar
att nogsamt begrava.

Sven T. föddes i Östra Skrukeby i Linköping. Han var son till den kände socialdemokratiske journalisten Edvin Centerstam. Efter Jur Kand gjorde han sin tjänstgöring i Jönköping och kom därefter till Stockholms tingsrätt. Han gjorde inte värnplikten i Örebro som det var tänkt, eftersom frågan om den grymma och hänsynslösa apartheidideologin upptog hans krafter. Stora delar av sin livsvisdom förvärvade han genom att skandera gamla dokument, vilket inte är någon dålig metod. Så småningom övergick han till den då expanderande skoindustrin, med ett globalt perspektiv.

Dessa dikter representerar våra försök att rekonstruera Sven T:s efterlämnade papper sådana de otillgängligt dväljs i kriminalvårdens centrala arkiv. Sven T själv är ett försök att rekonstruera författaren till dessa intressanta men allt annat än lyckade dikter. Vi själva är ett försök att rekonstruera den poetiska metod som genererat de vilseledande lämningar och antydningar vi hela tiden konfronteras med.

Närmare bestämt: Den biograferade poeten uppstod i fängelset. Dit hade vi under en period tvingats förlägga alla våra lekar. Där på rastplatsen en vacker indiansommardag krafsade vi ner kollektiva dikter hastigt och lustigt på papper som snabbt skickades runt bordet. Dikterna var inget vidare, men vi fann dem ändå värda att rekonstruera en författare åt, och med slumpmetoder ge en biografi åt denna sällsamma konkretistiska poet som så flinkhänt blandade ordskämt, vackra bilder, arkaiserande ordförråd, koprolalistiska utbrott och fonetiskt våld.

CA, JB, JE, MF, NN

DAGENS TRE STORVERK

(dröm 090918)

Jag drömde att jag vaknade och hade tre stora uppgifter.

Den ena var att hejda den samtida populariteten av den vulgära occitanska pseudofolkmusiken som hette Baccalau. Jag hittade min vän CM Lundberg som väsnades med en elgitarr och hans rockabillykompisar som satt och drack öl och eftersom jag inte vet något om vad occitansk musik överhuvudtaget var det uppenbart att deras genuinitet skulle vara tillräckligt för att skrämma den ytliga kommersiella varianten på flykten.

Den andra var att revidera ett stekelsläkte som inte finns. Det var inga problem så länge jag gjorde det med blyerts på papper, men det vore farligt att digitalisera.

Den tredje var svårast, jag måste rädda det lokala biblioteket som höll på att förfalla, antingen säljas ut eller bara tas i anspråk för helt andra verksamheter av MC-gäng. Nervöst promenerade jag upp på deras veranda, kryssade mellan alla dessa hundar som ockuperade varje stol, och sådant som bara såg ut som hundar, var skulpturer av läder, skulpturer av hundskit, och mitt ibland dem alltså dessa ganska sympatiska gangsters med lädervästar, tatueringar och enormt långa skägg. Jag försökte tala med dem, men de skyllde allt på konsthallens ärkesocialdemokratiska ordförande, en av dem, men i röd sammetskostym och med välansat skägg, han hette Sam, jovisst honom känner jag ju, är det verkligen hans fel. Men verandan är inglasad och plötsligt hör vi de rytmiska genomträngande pipen från en gråskimlig fladdermus; jag ropar ut dess ankomst. En ung entomolog från Estland med tjocka glasögon kan inte höra någonting, frekvensen är för hög, han är redan för gammal. Men för dem av oss som har god hörsel är volymen plågsam i det instängda lilla utrymmet, fladdermusen måste flyga mitt ibland oss men vi kan inte se den.

/MF

DEN MYTOLOGISKA VILSTOLEN

(Dröm förra veckan)

Det är en bubbla som inte är gjord av plast
och i den finns en genomskinlig mussla på trefot,
i form av en liten bubbla som inte är gjord av plast
som jag har sönder med skaftet på sopborsten när jag städar
och man leder genast iväg mig och sätter mig i DEN MYTOLOGISKA VILSTOLEN


/MF

de mörka dunens fågelrus

de mörka dunens fågelrus

i tysta rävens skugga

stillhetens ångvält

de tuggade kanterna av fjäderbusken

mjuk av barr mörk av tjära

och hyenans döda dockblick

eller sjakalens desperata barnöga

ett vattenglas i en blick

den tunna dödgrävarens bukett

med spindeln under tummen

sjön tar sin början i handflatan

och kullarna kröp upp i fåglarna som levde på dem

och deras huvuden fortsatte stirra

ett brandsegel är kanske mer än en hinna som skiljer en från avgrunden

/MF och EL

(3/6 2007)

Den andra tesserakten

(medellång version, fylkingen 090912, ungefärlig rekonstruktion)

(upptakt:)
Satt stilla, fortsätter simma, halvvägs intryckt, vågrät, modfälld
vilket väder som råder i förnan
Jag minns en, två, tre drömmar

Jag ser dem huka under enorma blad, fingrade och taggiga, på en rymlig

bakgård, skräpig i solskenet
Jag drar upp en skog och lekfulla tigrar som befolkar den
Jag dömer ekollonen
Jag tittar efter vad som händer men jag ser allting bara som genom ett

lager av vatten som något nedstoppat i akvariet

Gång på gång lämnar man salongen
för man glömmer bort: Det är ju ingen salong
Det är ett membran

Jag hade glömt att jag måste tala svenska
Jag hade glömt att jag måste tala tydligt

(tesserakt 2:)

Att man, när man vaknar, bara inte kan dra sig till minnes
namn, plats, sysselsättning, relationer osv

En fläck som brer ut sig av ny geometri, med nya epistemologiska

problem, en fördelaktig plats att börja ställa nya frågor

(En amöba är ingenting annat än en morfologi:
den speciella morfologin att inte ha en bestämd kroppsform,
och då både gå och äta genom att kasta ut pseudopodier, ständigt

föränderlig)

Men här ser det ut som om vi tränger fram likt krigsfartyg genom

ontologiska lager
sköra täckglas, som vi flisar upp till köttiga slamsor, eller inte, genom att

passera genom dem
De ligger lagrade som wienerbröd
men de flesta är inte omedelbart tillgängliga
om så inte genom att man sträcker ut sig som ett spöke
och då kan själva gränserna mellan dem underlätta en sådan snabb

förflyttning
och reducera friktionen till så gott som ingenting

En mosaik av glasrutor insmorda i fett (en tystnad eller annan)
Vi försöker bara orientera oss – man tittar alltid upp ur en annan vak i isen
(vida glipor mellan golvplankorna)

(Som en plattmask? Bara stora plattmaskar är platta - små plattmaskar är

knubbiga och rätt formlösa, tills man pressar dem mellan glas för att

kunna se dem. Först simmar de sorglöst omkring där i vattenfilmen mellan

objektglas och täckglas, sen trycker man hårdare, och då blir de själva till

filmen som rusar fram, eller stannar kvar, tills man tryckt för hårt och de

sitter kvar som bara en liten fläck)

Om historien ständigt bifurgerar, alltid klyvs i två nya grenar, varför skulle inte geometrin också kunna göra det?
Var och en av dessa dimensioner som vi vadar igenom har då själva sitt eget antal dimensioner
Vissa kan man bo i som vore de turiststäder
andra ter sig oundvikligen som mardrömmar
och i ytterligare andra kan man inte tillämpa sina vanliga strategier för att orientera sig överhuvudtaget
MAN HAR INGA ÖRON

Man vet aldrig var man tittar ut efter varje sinnesrörelse
Det enda sättet att få vara med och bestämma själv
är att komma ihåg hur det känns att röra sig, och falla in i rörelsen
(simma som spökena, flyga som drömmaren)
Lyssna på det här glaset, bli det kyliga luftdraget som sveper iväg
(Det kommer finnas andra som tar en för ett spöke)

(Konklusion:)

Så det är därför jag varit tvungen att uppfinna ett så elaborerat persongalleri
(kärt besvär i en tvångströja)
och anställa som hjälpvetenskaper drömgeografin, den generella metodologin, den pansexuella fenomenologin och den poetiska epistemologin
föryngra konsten och dödsstjärnan
återuppfinna friktionen och återuppfinna vaknandet

Det handlar bara om atmosfären i spökhuset Den särskilda tystnad
(där det inte är tyst) där allting skulle kunna hända
Det är spökhuset man dricker spökhuset som drar i en
Man mäter upp dess rektanglar och dess mellanrum

men det måste inte vara ett hus för att vara ett spökhus
ett ser ut som en bakgård, skräpig i solskenet, med enorma blad, fingrade och taggiga
ett ser ut som en skogsglänta, uppför en sluttning, vi följer vattendraget istället för stigen
ett en vanlig ruderatäng, en trivial yta av högt gräs, för mycket kväve, snabbväxande växter och skrot, där man vandrar i den jäsande doften och spindeltrådarna som flyger i vinden

Det kommer finnas andra som tar en för ett spöke

(Foto: Håkan Bergström)

/Mattias Forshage

TAL TILL VÄRDFOLKET UNDER TIGERNS MORGONTIMMAR

Mina damer och herrar, ursäkta förseningarna. Jag stod och kammade håret på en provdocka, då jag plötsligt vaknade tidigt på natten, utan min åsna. Det hördes steg ovanför mig, som var just steg och ingenting annat. Var det därför som fasan skingrades, för att ingenting äntligen hördes?

Under denna natt, i denna skurkroll. Som över en bro av grunt blod, tänkte jag. Närmar sig intet i sin fagra lång-glimma.

Ibland tillgrips argumentet att vissa stjärnor är döda sedan länge, men att deras ljus fortsätter att färdas mot oss, likt snöflingor eller torkdukar. Men med nedsänkningen av en bild som denna i sitt framkallande medium - kalla det för varpbom, stupstock, äggkopp - blir istället det oroande låsklicket som tillkännager att påtagligheten stigit upp ur sin grav för att omsluta oss hörbart.

Här på torget under tigerns morgontimmar hör man sig sålunda detonera hela tiden. Här i tigerns fem öknar förgasas regelbundet påtagligheten efter bara någon miljard år. Ja här i evigheten uppslukas läsljuset genast av de hål i tältduken man anmodas att sticka in sina sinnen i.

Så jag kammade håret på denna provdocka, som jag kallar mig. Ser du inte att graven är en vaktkur. Hörde du inte att det är din tur, sade den från sitt slott i bakgrunden.

Och de fem öknarna blommade och dog i sin fridsamma tystnads vävstol, där redan en bäck runnit fram som börjat brinna likt en ivrigt trampande liten fot i varpen. Liksom krukväxterna där i fönstret har en vilja, som verkar dra oss vid näsan, som så att säga drar sina väldofter ur näsan på oss, skall dess fukt dock lämna regnet bakom sig, på det att regnet må glittra än verkningsfullare under arkaderna där jag ställts.

En röd fot i en liten röd fot i en liten blå fot utan någon vrist, utan någon vad, utan något ben, utan några steg att suggerera en komplett gestalt av, som ännu ett lyckligt filmslut.

Jag är en dröm som förföljer en fårflock. Jag är en fårflock som vänder om, för att jaga något som inte syns. Att ha öknar som blommar och dör i en liten fot med förälskelser och nattlandskap och att jaga en dröm eller en fårflock att ställa klockan efter.

En klocka ställd på gråt. En klocka ställd på smör. Annat ser jag inte, ingenting syns inte. Det är därför jag är försenad. Det är därför jag är förstenad. För att fantasin älskar tomheten, för att bakelserna mörknar i skafferiet, för att det alltid skall vara så.

I det fragmentariska inbytets trolldjup skall klockans klack latent speglas över unionen.


/NN