Mina damer och herrar, ursäkta förseningarna. Jag stod och kammade håret på en provdocka, då jag plötsligt vaknade tidigt på natten, utan min åsna. Det hördes steg ovanför mig, som var just steg och ingenting annat. Var det därför som fasan skingrades, för att ingenting äntligen hördes?
Under denna natt, i denna skurkroll. Som över en bro av grunt blod, tänkte jag. Närmar sig intet i sin fagra lång-glimma.
Ibland tillgrips argumentet att vissa stjärnor är döda sedan länge, men att deras ljus fortsätter att färdas mot oss, likt snöflingor eller torkdukar. Men med nedsänkningen av en bild som denna i sitt framkallande medium - kalla det för varpbom, stupstock, äggkopp - blir istället det oroande låsklicket som tillkännager att påtagligheten stigit upp ur sin grav för att omsluta oss hörbart.
Här på torget under tigerns morgontimmar hör man sig sålunda detonera hela tiden. Här i tigerns fem öknar förgasas regelbundet påtagligheten efter bara någon miljard år. Ja här i evigheten uppslukas läsljuset genast av de hål i tältduken man anmodas att sticka in sina sinnen i.
Så jag kammade håret på denna provdocka, som jag kallar mig. Ser du inte att graven är en vaktkur. Hörde du inte att det är din tur, sade den från sitt slott i bakgrunden.
Och de fem öknarna blommade och dog i sin fridsamma tystnads vävstol, där redan en bäck runnit fram som börjat brinna likt en ivrigt trampande liten fot i varpen. Liksom krukväxterna där i fönstret har en vilja, som verkar dra oss vid näsan, som så att säga drar sina väldofter ur näsan på oss, skall dess fukt dock lämna regnet bakom sig, på det att regnet må glittra än verkningsfullare under arkaderna där jag ställts.
En röd fot i en liten röd fot i en liten blå fot utan någon vrist, utan någon vad, utan något ben, utan några steg att suggerera en komplett gestalt av, som ännu ett lyckligt filmslut.
Jag är en dröm som förföljer en fårflock. Jag är en fårflock som vänder om, för att jaga något som inte syns. Att ha öknar som blommar och dör i en liten fot med förälskelser och nattlandskap och att jaga en dröm eller en fårflock att ställa klockan efter.
En klocka ställd på gråt. En klocka ställd på smör. Annat ser jag inte, ingenting syns inte. Det är därför jag är försenad. Det är därför jag är förstenad. För att fantasin älskar tomheten, för att bakelserna mörknar i skafferiet, för att det alltid skall vara så.
I det fragmentariska inbytets trolldjup skall klockans klack latent speglas över unionen.
/NN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar