Den andra tesserakten

(medellång version, fylkingen 090912, ungefärlig rekonstruktion)

(upptakt:)
Satt stilla, fortsätter simma, halvvägs intryckt, vågrät, modfälld
vilket väder som råder i förnan
Jag minns en, två, tre drömmar

Jag ser dem huka under enorma blad, fingrade och taggiga, på en rymlig

bakgård, skräpig i solskenet
Jag drar upp en skog och lekfulla tigrar som befolkar den
Jag dömer ekollonen
Jag tittar efter vad som händer men jag ser allting bara som genom ett

lager av vatten som något nedstoppat i akvariet

Gång på gång lämnar man salongen
för man glömmer bort: Det är ju ingen salong
Det är ett membran

Jag hade glömt att jag måste tala svenska
Jag hade glömt att jag måste tala tydligt

(tesserakt 2:)

Att man, när man vaknar, bara inte kan dra sig till minnes
namn, plats, sysselsättning, relationer osv

En fläck som brer ut sig av ny geometri, med nya epistemologiska

problem, en fördelaktig plats att börja ställa nya frågor

(En amöba är ingenting annat än en morfologi:
den speciella morfologin att inte ha en bestämd kroppsform,
och då både gå och äta genom att kasta ut pseudopodier, ständigt

föränderlig)

Men här ser det ut som om vi tränger fram likt krigsfartyg genom

ontologiska lager
sköra täckglas, som vi flisar upp till köttiga slamsor, eller inte, genom att

passera genom dem
De ligger lagrade som wienerbröd
men de flesta är inte omedelbart tillgängliga
om så inte genom att man sträcker ut sig som ett spöke
och då kan själva gränserna mellan dem underlätta en sådan snabb

förflyttning
och reducera friktionen till så gott som ingenting

En mosaik av glasrutor insmorda i fett (en tystnad eller annan)
Vi försöker bara orientera oss – man tittar alltid upp ur en annan vak i isen
(vida glipor mellan golvplankorna)

(Som en plattmask? Bara stora plattmaskar är platta - små plattmaskar är

knubbiga och rätt formlösa, tills man pressar dem mellan glas för att

kunna se dem. Först simmar de sorglöst omkring där i vattenfilmen mellan

objektglas och täckglas, sen trycker man hårdare, och då blir de själva till

filmen som rusar fram, eller stannar kvar, tills man tryckt för hårt och de

sitter kvar som bara en liten fläck)

Om historien ständigt bifurgerar, alltid klyvs i två nya grenar, varför skulle inte geometrin också kunna göra det?
Var och en av dessa dimensioner som vi vadar igenom har då själva sitt eget antal dimensioner
Vissa kan man bo i som vore de turiststäder
andra ter sig oundvikligen som mardrömmar
och i ytterligare andra kan man inte tillämpa sina vanliga strategier för att orientera sig överhuvudtaget
MAN HAR INGA ÖRON

Man vet aldrig var man tittar ut efter varje sinnesrörelse
Det enda sättet att få vara med och bestämma själv
är att komma ihåg hur det känns att röra sig, och falla in i rörelsen
(simma som spökena, flyga som drömmaren)
Lyssna på det här glaset, bli det kyliga luftdraget som sveper iväg
(Det kommer finnas andra som tar en för ett spöke)

(Konklusion:)

Så det är därför jag varit tvungen att uppfinna ett så elaborerat persongalleri
(kärt besvär i en tvångströja)
och anställa som hjälpvetenskaper drömgeografin, den generella metodologin, den pansexuella fenomenologin och den poetiska epistemologin
föryngra konsten och dödsstjärnan
återuppfinna friktionen och återuppfinna vaknandet

Det handlar bara om atmosfären i spökhuset Den särskilda tystnad
(där det inte är tyst) där allting skulle kunna hända
Det är spökhuset man dricker spökhuset som drar i en
Man mäter upp dess rektanglar och dess mellanrum

men det måste inte vara ett hus för att vara ett spökhus
ett ser ut som en bakgård, skräpig i solskenet, med enorma blad, fingrade och taggiga
ett ser ut som en skogsglänta, uppför en sluttning, vi följer vattendraget istället för stigen
ett en vanlig ruderatäng, en trivial yta av högt gräs, för mycket kväve, snabbväxande växter och skrot, där man vandrar i den jäsande doften och spindeltrådarna som flyger i vinden

Det kommer finnas andra som tar en för ett spöke

(Foto: Håkan Bergström)

/Mattias Forshage