Nyliberal midnatt
Under natten märks natten sin febriga undernatts form
Då framstår den underbara undergrävande nattens form även under natten
där undergrävandet tagit form
Vi vaknar efter att natten haft sin gång
och hatet fått sin storm
När något sakta samlat sig
tills det trasat sönder det gemensamma
Vi letar efter det som brutits ner, iakttar förfallet
Vi utgår från dess förfall, från vad det tillför
Då vaknar vi på nytt
Men bara om vi hänger fast vid dess motsats, vilket är kört
Där det har skitit sig
De värdelösa platsernas armé
Vi börjar långt därifrån
Utan dörrar eller ledtrådar
Öppnar vi galaxens kista
spretar dess spenar
tills flimmret avtar
pusselbitarna söndras
tills avkroken
avser var den var
Tömda på innehåll, insamlande uppställda
i konfliktens kärna, i neurologisk ordning
Vi enas under tiden från höghus till golvmönster
blodfårande trådkopplade luftburna oväsen som töms
i samma växande skal
bildande osedda hejdlösa flöden av förlöst dån
Telefonplan i diket orsak föregående fån
Jag har studsat i sömnen
i en runda runt stan
Jag träffar väggen och träffar migsjälv igen
Gamla stan gurglar slam
under monstrets slem
Helgon som snurrig
snarväte srestät
undergrävande fetsvär
egendomsfransk skit
utombordslig aktsvamp
om svar svalas ram,
är räksvett
om svar ja värme vem panda
Inte jag mosas, mosa mig
jag, vice jag, lagar situationen ombord
skrämmer vad som helst
röstens pärla ser ut som vi,
säkerligen certifikat
Oavsett vad, checkar ut vad, misstag
Utkast till terräng
Imperiet står still
täcker nivån
repellerar utplaceringar
minns avstånd
svalkar sin svit
avtar membran
dör med tv:n
ökar som en svan
jag väntar ett tag
tämligen svag
poesins sömn vaknar som
tendens i megafonens trut
Besatt av huvud, lite du och jag
Och vad
Alla principer pallar
Alla vaknar till repression,
skjuter till musik
svarar till torka, till representation
Se kompromiss är fraktur
Se problem ärta
Vad repetera, sa dom,
kvar står min sko.
