Åskluftop.salen

MF, EL, NN, 130511

Novellen "Hans fru Judith" läses av Emma Lundenmark till ett bildspel av Niklas Nenzén. Vildspelet visades till liveläsning av EL på Fylkingen i september 2009.

HAVET

Där är havet
När det bet mig
Grät jag varför

Bild: Strandvarelser i Sandhamn, sedda 17:e oktober 2012.

/ NN

Nya böcker och målningar

Vi tipsar om två begivenheter på Larry´s Corner under nästa veckoslut: 

Torsdag den 17 maj kl 19–21

bjuder Sphinx Bokförlag in till releasefest för

Leonora Carringtons I underjorden: Lille Francis & Där nere

och

Emma Lundenmarks Hans fru Judith, bilder av Niklas Nenzén

 

Torsdag den 17 maj kl 19–21 på Larry’s Corner, Grindsgatan 35, Södermalm, Stockholm

I två timmar firas utgivningen av vårens två böcker. Förläggaren och översättaren Kristoffer Noheden pratar om Leonora Carrington. Emma Lundenmark läser högt ur Hans fru Judith. Vi bjuder på vin och från väggarna tittar Niklas Nenzéns bilder på oss. Dessutom säljs böckerna till specialpriser.

Om böckerna:

Leonora Carringtons I underjorden innehåller två självbiografiska berättelser av väsensskilt slag. Den onda sagan ”Lille Francis” behandlar i förtäckt form hennes tid tillsammans med Max Ernst i slutet av 30-talet, medan ”Där nere” är en plågsamt uppriktig rapport från hennes månader som ”obotligt sinnessjuk” inspärrad på spanskt mentalsjukhus, efter uppbrottet från Ernst.

Emma Lundenmarks Hans fru Judith är en novellsamling som har uppstått i samarbete med Niklas Nenzén, som står för bilderna i boken. Här finns fantastiska metamorfoser och underbara förvecklingar, men här destilleras också barndomens fasor till ett mörkt koncentrat som sipprar ut över sidorna. Berättelserna skimrar som de mest förtrollade sagor, men det är sagor av ett surrealistiskt slag där drömmen är granne med döden. Tillsammans skapar Lundenmark och Nenzén en magisk plats där fantasin återuppfinner världen.
http://www.facebook.com/sphinxforlag

http://www.larryscorner.se/

Lördag 19 maj kl 13-19

Malsamlandet

Nya målningar av CM Lundberg

 

Framträdande av konstnären kl 16

Utställningen pågår i tre veckor

Larry´s corner, Grindsgatan 35

t-bana Skanstull

Öppettider

tisd - fred 12 - 18

lörd 12 - 17

CM Lundbergs: bildblogg:
http://www.podrev174.blogspot.se/

http://www.larryscorner.se/

Den unge Dracula

Den unge Dracula var en snobb, som tidigt orienterade sig motströms eller inte alls. I ådernätet på hans nakna fötter skymtade lindormen vid världsträdets rot, som snart skulle behöva matas med harar och oxar. När han av nyfikenhet stängde igen världen som en bok hördes en blixtlik knall och vädret förändrades för alltid. Hädanefter blev den unge Draculas livsflöde ett bokmärke infogat mellan de turkosa bergen och asätarna, som han adresserade på följande vis: – Surra mitt öde på en husflugas rygg, eller sprid det med rökpuffarna från en sjunkande lastångare. Ur miraklet, mordet och metafysiken deducerar vi hädanefter våra geometriska grundformer. Låt deras energier alltid värka i hörntänderna, låt dem alltid ruvas av fjärrskådande pingvinfåglar. För en son av medeltida städer har morgondagen redan varit. Och hans blick, som kan lyfta vuxna kroppar ur deras sängar, saknar samtidigt både begränsning och utsträckning.

Utställning: 22 / 10 Detektiven och syndafallet

- på spaning efter den uratmosfär som flytt

JOHN ANDERSSON & NIKLAS NENZÉN
Vernissage lördag 22 oktober 2011 kl 12–18.Utställningen pågår den 22/10 – 12/11 2011LARRY'S CORNER Grindsgatan 35, Södermalm, Stockholm

"An atmosphere is a psychic room, a secret of yourself, which, like a large unopened envelope lingers in the air, waiting to be revealed." - from The Place of the Soul, JA & NN 2006

John Andersson och Niklas Nenzén har tidigare ställt ut tillsammans med bland andra konstnärsgruppen 4x och Stockholms surrealistgrupp. Sedan 1999 gör de sporadiskt serietidningen Diabolik och på senare tid har de sammanstrålat i samarbeten med bokförlagen Styx och Sphinx. I utställningsrummet på Larry´s Corner visas ett urval målningar och teckningar som ger ytterligare emfas åt deras gemensamma fokus: stillheten, grillerna, den mytologiska undersökningen och der Witz.

Gökritt

Barbarer simulerar konversation

Drömåterkomst till havsfaunan

Badgäst försjunken i systematofil regress

Drömde inatt att jag läste en bok om marin mytologi. Där fanns många bleka semesterbilder från 60- och 70-talet med människor i badkläder som poserade med rockor som de funnit på exotiska sandstränder. Det var magpartierna på dessa rockor som listigt visades upp, eftersom de var strukturerade på ett sådant sätt att de liknade trollansikten och fladdermushuvuden. Fotonas urblekta kvalitet gjorde illusionen fulländad. Företeelsen hade ett namn: systematofil regress, vilket avsåg tendensen att ignorera eller åsidosätta en organisms vetenskapliga klassificering om den strider mot folktron eller andra mytologiska föreställningar (system). Ett annat exempel på detta var en fisk vars huvud mest bestod av ett glesmaskigt nät av ögonnerver. Likväl hade den ju ett slags huvud, så att kalla denna fisk för huvudlös vore "ingenting annat än systematofil regress", varnade mig boken.

När jag vaknade kom jag på vad som måste ha orsakat drömmen. Sillkungen hittades härom dagen (utan krona):

Sillkungens öga och Sillkungens upptäckare

NN

Lakritsdrama

Objekt sett i drömmen: pappskiva med påmålad svart cirkel och delvis dold fråga.

Objekt inom synhåll från sovplatsen vid insomnandet:

.

KOMMENTAR:



Eftersom seende och objekt apostroferas här, associerar jag till Schrödingers illustration av kvanttillståndet: En katt placeras hypotetiskt i en låda med en bit radioaktivt ämne som har 50 % sannolikhet att sönderfalla och en geigermätare kopplad till en hammare som krossar en flaska cyanid om sönderfall registreras, varvid katten skulle dö. Kvantteorins ofullständighet när det gäller att beskriva verkligheten i detta konstruerade fall medger att katten både är levande och död så länge den inte observeras.


Frågan "Vet din man om att den är död" kan då med Schrödinger läsas som "Har han observerat/fixerat objektet eller befinner det sig fortfarande i ett obestämt tillstånd?"
Frågan antyder alltså att lakritsburken och drömobjektet är aspekter av samma föremål, så länge man inte försöker fixera det. Och att dess kvanttillstånd utgör en mix av dröm och verklighet, tills dess endera perspektivet ges företräde (och givetvis är det vakna perspektivet inte nödvändigtvis det perspektiv som fixerar objekten, det kan och bör lika gärna förhålla sig tvärtom).


Den förra typen av fixerade objektiva representationer - som vi kan kalla för "döda katter" - likställde för sin del Malevitj med idéer i det medvetna tänkandet och utifrån sina konstmodernistiska ambitioner dömde han ut sådana som "meningslösa". Med detta stränga avvisande av socialrealismen i dess radikalt fattade räckvidd, där inte ens nya kombinationer av medvetandets idéer kunde tillåtas (som inom surrealismen) ville han initiera en revolutionär ansats: "Kamrater, res er upp, befria er från föremålens tyranni." Med sina suprematistiska bilder avsåg Malevitj istället att skapa former som var ren känsla och som inte alls refererade till verkligheten, där t ex raka linjer och perfekta cirklar inte förekommer.


En av de bilder som blev emblematisk för dessa ambitioner är "Svart cirkel", som senare målades på den kista Malevitj skulle begravas i.

/NN

Some local deities

Some local deities av Niklas Nenzén


Så hon gick på det brinnande innan hon tog sin skuldras smala väg, en ensam kameleont och vad hon bar på huvudet. En korg av stickor som böjts av vinden. Och evigheten var bara en sådan där vanlig tunn molnstrimma.

Ingen såg heller vem som anföll vem. Med bara ett skall av överraskning och en skämd doft, som en kastad frukts återvändo. För de hade lyckats.

Det var inte ens ett riktigt kalas, bara ett ofta förekommande möte där alla för en gång skull kunde närvara. Och de hade bara börjat röra sig sakta, mot kvällen. Fast de i staden trodde annat skulle de möta dem i natt.

En förträfflig jävla häst

"A marvellously good horse" sådan den framträdde för Niklas Nenzén

bergskedjorna i fonden som om ingenting höll på att hända
men skyn var havande med någonting nytt
det fanns och fanns inte något i tunna luften
som det heter "begynnande formtagning av fristående kropp"
man kunde ha sett det som en diffus förtätning
eller än mer som en fläck där man bara inte kunde fästa blicken
en domän av tungt vatten löst i kvävgasen en optisk förskjutning
lejonhuvudet spikklubban kalejdoskopbilden hästen som inte syns
det fanns och fanns inte något på tomma slätten
det fanns och fanns inte något i mitt bröst
och så rullande som ett irrbloss denna monumentala kaldera i skyn
landskapselementens cirkus molnens bataljmålning
i den lilla dammen den lilla våta grusplanen
den ödesdigra och stilla tjärnen min egen bröstkorg
det är ju en häst som allting annat som reser sig upp
allt förblir ögonblicket innan de kommer att framträda
och det måste sägas att det är en förträfflig jävla häst

Dikten Mattias Forshage efter NN:s bild juli 2009

TAL TILL VÄRDFOLKET UNDER TIGERNS MORGONTIMMAR

Mina damer och herrar, ursäkta förseningarna. Jag stod och kammade håret på en provdocka, då jag plötsligt vaknade tidigt på natten, utan min åsna. Det hördes steg ovanför mig, som var just steg och ingenting annat. Var det därför som fasan skingrades, för att ingenting äntligen hördes?

Under denna natt, i denna skurkroll. Som över en bro av grunt blod, tänkte jag. Närmar sig intet i sin fagra lång-glimma.

Ibland tillgrips argumentet att vissa stjärnor är döda sedan länge, men att deras ljus fortsätter att färdas mot oss, likt snöflingor eller torkdukar. Men med nedsänkningen av en bild som denna i sitt framkallande medium - kalla det för varpbom, stupstock, äggkopp - blir istället det oroande låsklicket som tillkännager att påtagligheten stigit upp ur sin grav för att omsluta oss hörbart.

Här på torget under tigerns morgontimmar hör man sig sålunda detonera hela tiden. Här i tigerns fem öknar förgasas regelbundet påtagligheten efter bara någon miljard år. Ja här i evigheten uppslukas läsljuset genast av de hål i tältduken man anmodas att sticka in sina sinnen i.

Så jag kammade håret på denna provdocka, som jag kallar mig. Ser du inte att graven är en vaktkur. Hörde du inte att det är din tur, sade den från sitt slott i bakgrunden.

Och de fem öknarna blommade och dog i sin fridsamma tystnads vävstol, där redan en bäck runnit fram som börjat brinna likt en ivrigt trampande liten fot i varpen. Liksom krukväxterna där i fönstret har en vilja, som verkar dra oss vid näsan, som så att säga drar sina väldofter ur näsan på oss, skall dess fukt dock lämna regnet bakom sig, på det att regnet må glittra än verkningsfullare under arkaderna där jag ställts.

En röd fot i en liten röd fot i en liten blå fot utan någon vrist, utan någon vad, utan något ben, utan några steg att suggerera en komplett gestalt av, som ännu ett lyckligt filmslut.

Jag är en dröm som förföljer en fårflock. Jag är en fårflock som vänder om, för att jaga något som inte syns. Att ha öknar som blommar och dör i en liten fot med förälskelser och nattlandskap och att jaga en dröm eller en fårflock att ställa klockan efter.

En klocka ställd på gråt. En klocka ställd på smör. Annat ser jag inte, ingenting syns inte. Det är därför jag är försenad. Det är därför jag är förstenad. För att fantasin älskar tomheten, för att bakelserna mörknar i skafferiet, för att det alltid skall vara så.

I det fragmentariska inbytets trolldjup skall klockans klack latent speglas över unionen.


/NN