Det är inte skådebrödet som stiger
Det är bara ett löfte om en riktig natt
Gamla sår bildar ett av flera mönster
En klädnad av ett paraply med styva armar
Sensibel som hos de bläckfiskar som bär simhud
Membranet av ögonblick mellan ekrarna
Mellan ekrarna som skjuts ut av den piruetterande dansaren
Ett fångstnät som redan har det som behövs
Som vingar av bokhyllor
På golvet mellan dem, under deras hotfulla höjd
Ligger dödgrävarens dotter på rygg
Funderar och stirrar i det avlägsna taket
En klätterställning av gammal spindelväv
Det rinner en vattenväg fritt genom luften
Trotsar tyngdlagen och utforskar geometrierna
Simmerskan har memorerat alla kurvor och fällor
Det är egentligen mer som grottkrypning
Men det är inte mordiskt vass kalksten som omger
Utan vanlig solnedgångsluft
Och det är mycket värre
Det är fortfarande sommar och människorna kommer inte tillbaka
Det är den döda naturen som börjar krakelera
Det är ett dockskåp som ännu ingen växt ur
Det är dagar med döda fjärilar i fickan
En avskedsgåva en sliten sångbok
En löjlig maskot som luktar trädgårdshandskar
En övergiven skolbyggnad där man säger att det spökar
Sommarens krönikör går ensam genom salarna
Tänker vara den onda häxan i väst på nästa kalas
Hon är någon som redan berättat hur det ligger till
Någon som gett sina lekkamrater ledigt
Någon som faktiskt lär ha lekkamrater
Men som nu sitter omgiven av utvalda små föremål i koncentriska ringar i den här väldiga salen
Det är kanske tingens yta själv som osäkert och ryckigt börjar stiga
augusti, M Forshage
