Det är stor surrealistfest i Stockholm, alla levande personer som någonsin haft anknytning till surrealistgruppen har samlats för att fira en födelsedag. Hon som fyller år är i 40-årsåldern, men det finns ingenting som säger att det är jämna tiotal som firas.
Festen är ett skådespel, en karneval, delvis planerad, delvis improviserad. I början anländer en grupp i varierande nakenhetsgrad, de bär med sig viktiga ingredienser för firandet. Dessa muntert talande och skrattande personer följs av en grupp klädda i strikt vitt eller svart, de kommer antagligen att recitera något. I garderoben hänger Erik av sig rocken, innanför balkongdörren hörs Mattias och ett par andra på ingång, sjungande.
Så många mänskor strömmar till att jag börjar misstänka att somliga är mer eller mindre inhyrda till spektaklet. En uppgiven simtränare bekräftar misstanken, åtminstone en av hans elever har tagit en dag ledigt från träningslägret för uppdraget att delta som statist i festen.
Själv är jag bara en betraktare, utöver den suckande simläraren tycks ingen egentligen lägga märke till mig.
Allt fler mänskor ansluter sig alltså, jag tror att också byggnaden växer. Stämningen är oordnat upprymd.
Drömmen slutar för min del i en gnagande frågeställning: ifall surrealister ser det som en uppgift och ett mål att föra ut skådespelet till hela allmänheten och omforma vardagen, finns inte risken att mänskor vänjer sig, blir avtrubbade och ouppmärksamma på det fantastiska?
[Några timmar vakenhet avfärdar, eller omformulerar, bekymret. Risken för stagnation är väl ändå ingen anledning att avstå från rörelse.]
IÖ
