Det är stor surrealistfest i Stockholm, alla levande personer som någonsin haft anknytning till surrealistgruppen har samlats för att fira en födelsedag. Hon som fyller år är i 40-årsåldern, men det finns ingenting som säger att det är jämna tiotal som firas.
Festen är ett skådespel, en karneval, delvis planerad, delvis improviserad. I början anländer en grupp i varierande nakenhetsgrad, de bär med sig viktiga ingredienser för firandet. Dessa muntert talande och skrattande personer följs av en grupp klädda i strikt vitt eller svart, de kommer antagligen att recitera något. I garderoben hänger Erik av sig rocken, innanför balkongdörren hörs Mattias och ett par andra på ingång, sjungande.
Så många mänskor strömmar till att jag börjar misstänka att somliga är mer eller mindre inhyrda till spektaklet. En uppgiven simtränare bekräftar misstanken, åtminstone en av hans elever har tagit en dag ledigt från träningslägret för uppdraget att delta som statist i festen.
Själv är jag bara en betraktare, utöver den suckande simläraren tycks ingen egentligen lägga märke till mig.
Allt fler mänskor ansluter sig alltså, jag tror att också byggnaden växer. Stämningen är oordnat upprymd.
Drömmen slutar för min del i en gnagande frågeställning: ifall surrealister ser det som en uppgift och ett mål att föra ut skådespelet till hela allmänheten och omforma vardagen, finns inte risken att mänskor vänjer sig, blir avtrubbade och ouppmärksamma på det fantastiska?
[Några timmar vakenhet avfärdar, eller omformulerar, bekymret. Risken för stagnation är väl ändå ingen anledning att avstå från rörelse.]
IÖ
Möjligen är man pressad svara här. Det finns en del formuleringar och ordval som gör frågan mer komplicerad än den skulle behöva vara.
SvaraRaderaI drömmen fanns ju inte problemen, där tycks ingen ha varit avtrubbad även om vissa tycks ha varit inhyrda.
Spektakel eller den svenska varianten skådespel implicerar ju för många något som bygger på en strikt uppdelning mellan uppträdande och åskådare och skulle vara en envägskommunikation. Detta har huggits in i sten av Guy Debords teorier som gör teatern till en metafor för hela samhällets organiserade icke-deltagande. Och fått många att spottande undvika ordet "skådespel" för något man själv gör. Och fått många att tro att för att förverkliga poesin som görs av alla, skulle det räcka med att bryta ner den uppdelningen mellan artist och publik. Till exempel våra kamrater i Interacting arts, som t ex i sin bok "Deltagarkultur" (2009) utvecklar ett sådant synsätt.
I till exempel Johannes Bergmarks och Mattias Forshages texter om musik och surrealism i Hydrolith (2010) understryks att kollektivt skapande inte utesluter arbetsdelning, att ett liveevenemang i endera genren verkligen kan vara en situation av gemensamt skapande om den tar alla som deltar (vare sig framför eller på scenen) någonstans de inte visste, något som inte är en produkt utan ett äventyr, och de förutbestämda momenten och arbetsdelningen helt enkelt fungerar som i en magisk ritual, yttre gester för att inducera de okontrollerade nyheterna och oanade tillstånden.
Nej, surrealister ser det inte som en uppgift och ett mål att föra ut skådespelet till hela allmänheten och omforma vardagen. Det låter lite som gatuteater. Som ofta inte alls omformar vardagen utan bara bringar kontrasten lite närmare. Omforma vardagen ja, inte minst genom att göra den till ett kombinerat laboratorium och seansrum för särskilda typer av experimentella frågeställningar, störningar och invokationer. Att göra sig ett begrepp om "hela allmänheten" och särskilt som något skall föras ut till ger associationer till envägskommunikation.
Den kända surrealistiska formeln "poesin måste göras av alla" (från Lautréamont) är central men missförstås ofta. Den enklaste utläggningen är att ett genuint poetiskt innehåll finns inom räckhåll för alla så snart de vänder sig till det okända och ovanliga snarare än till att rapa upp sina inlärda läxor eller sin biografiska torftighet (drömmen, den automatiska skriften, leken och slumpen påminner oss om detta) - det har inget att göra med att poesin ska kvoteras in, kompromissas fram eller läras ut. Det handlar inte i första hand om att skriva ner någonting, utan om att en sinnlig och imaginativ uppmärksamhet är ett slags grundpelare för en annan typ av socialitet som vänder sig till det okända och därför vetter mot framtiden.
Nog är det väl den som konsumerar som blir avtrubbad?
När nu drömmens frågeställning provocerat fram en kommentar kan jag fortsätta på min kortfattade vaken-not. Formuleringen av problemställningen var drömd (om inte exakt ordalydelse, så med det där innehållet) och stämmer inte riktigt överens med hur jag tänker om saken. Ordet spektakel förekom i drömmen som karakteristik av det hela; firarna ville nog i förlängningen konfrontera andra mänskor med något som alldeles uppenbart var ett skådespel, för att uppmärksamma dem på eller bekräfta deras undertryckta misstanke att också deras vardag är teater. Den nya uppmärksamheten skulle göra dem beredda att ifrågasätta manus.
SvaraRaderaEtt försök att genomföra det här i en vaken stad riskerar onekligen att mest få gatuteaterliknande effekt.
En omformulerad fråga kunde lyda: hur ska man förhålla sig till mänskor och delar av en själv som är benägna att försjunka i bekvämligheten, som konsumentproletärer?
Är den delvis ideologiska passiviserande strukturen något som egentligen sporrar och underlättar omformandet av vardagen genom att vara allvarligt beklämmande(och därför saknas en önskan att nå hela allmänheten)?
Eller handlar det mer om tvivel på att det finns en möjlighet att alla skulle vilja delta i utforskandet och den nya typen av socialitet?
Men, är det ens eget problem om man aldrig vänder sig till det okända och upptäcker att det genuint poetiska finns inom räckhåll?
Jag kan svara lite på dessa frågor som om kommentaren vore en enkät riktad till mig:
SvaraRadera”En omformulerad fråga kunde lyda: hur ska man förhålla sig till mänskor och delar av en själv som är benägna att försjunka i bekvämligheten, som konsumentproletärer?
Men, är det ens eget problem om man aldrig vänder sig till det okända och upptäcker att det genuint poetiska finns inom räckhåll? ”
Att sjunka ner i bekvämlighet behöver inte vara ett problem. Eller det kan vara ett problem på samma sätt som alkoholhinkande och spelande kan vara det.
Det behöver, helst, inte finnas ett moraliskt imperativ som ger en skuldkänslor, eller en självmedvetenhet som en förbrytare av ett viktigt påbud, de gånger man dricker eller slappar. Antingen så njuter man slappheten och drickandet och i detta stöter man på en gräns där det hela upplevs som otillräckligt, torfigt, repetitivt, osunt, eller annat, och mötet med denna gräns får en att sysselsätta sig med något annat. Denna gräns har mer att göra med upplevelsen av ens kropp och dess möjligheter samt upplevelsen av omvärldens möjligheter att göra, än känslan av att man bryter med vad som föreställs vara sunt leverne. Känslan av att hänga kvar i slappheten är som att man på eget bevåg skulle skära av sig benen eller peta ut ögonen, dvs, sumpa sina förmågor och leva i ett självvalt handikappat tillstånd. Är man flera personer, vilket man ofta är, händer det hala tiden att man medvetet eller omedvetet pekar ut möjligheter för varandra vilket stimulerar intresset.
Man kan ju dock välja att bara umgås med kommunikationskanaler som peppar till slapphet, men jag föreställer mig då att det är denna isolationism som tarvar en förklaring; Har det hänt något som gör att människan drar sig tillbaka, något som skrämt bort all nyfikenhet, eller något som strykigt ett illasmakande bekämpningsmedel på alla möjligheter, på allt tidigare lovande? Något som fått människan att ge upp? Det kan även ibland vara så att den stimulerande verklighet som människan lever i inte känns igen som sådan på grund av ens bestämda uppfattningar om vad som kan vara stimulerande.
Detsamma gäller det poetiska. Det är även så att vissa människor kan göra saker som förefaller slappa och lite efterblivna, som att läsa böcker eller serier, titta på tv och lyssna på radio, på ett aktivt och kreativt sätt. Med själ. Det här med att vända sig till det okända och ha det poetiska inom räkhåll kan ju samtidigt förvandlas till ett stort problem, för dig och för din omgivning, om du drar det för långt.
Frågan ”hur ska man” letar efter ett imperativ från någon annan, och det verkar som att meningen är att detta imperativ skall föras vidare till personerna i omgivningen som slappar. Mitt svar är att om du tycker slappheten, din o dina kompisars, är tröttsam, hitta då på något annat. Själv, eller med dom, eller med nya kompisar.
På frågan ”om det är ens problem” så skulle jag säga att det är ens egna problem om man upplever det så, det kan även vara ens egna problem om man inte upplever det så, men isåfall kan det finnas en hel värld av ens och andras problem som man inte upplever som sådana. Din slapphet kan ju såklart även vara andras eller samhällets problem, och om man snackar om vems fel, istället för vems problem, så kan ju ditt problem delvis vara ditt fel, världens fel, samhällets fel, andras fel etc.
forts:
SvaraRadera”Är den delvis ideologiska passiviserande strukturen något som egentligen sporrar och underlättar omformandet av vardagen genom att vara allvarligt beklämmande(och därför saknas en önskan att nå hela allmänheten)? ”
Om du menar att det enformiga i folks livsmiljö, att de mest typiska och påträngande fenomenen, är en slags fälla då intresset kan stanna vid dessa punkter eller slukas upp av dom, och övrigt effektivt filtreras bort som onödigt, så kan den typen av stasis var sporrande. Men idén om att nå hela allmänheten förstår jag inte. Att utforska det okända, själv eller med andra, har inget gemensamt med försöka nå allmänheten. Om man vill nå hela allmänheten så är man väl en typ av profet. Eller en typ av lobbyist eller reklamare. Fast lobbyister och reklamare vill ju inte nå hela allmänheten utan nå ut dit där deras budskap har effektivitet.
För mig är det inte ett problem att alla inte har samma intressen. Det kan dock var ett problem att folk inte odlar intresse i den utsträckning de skulle kunna göra det. Om du tycker att surrealisterna är, eller försöker vara, exemplariska förebilder, så skulle jag vilja påstå att det inte är ett självändamål utan by default, och för vissa personer.
Bland alla människor och grupper som cirkulerar i form av exemplariska förebilder så finns det många som sporrar i andra riktningar än surrealisterna och samtidigt är fantastiskt bra på olika sätt.
Lekfullheten cirkulerar även den i samhället utan surrealisternas hjälp.
”Eller handlar det mer om tvivel på att det finns en möjlighet att alla skulle vilja delta i utforskandet och den nya typen av socialitet? ”
Man får skilja mellan att delta i surrealistiskt aktivitet och att propagera för deltagande i surrealistisk aktivitet. För mig är det första intressant. Det andra ointressant och lite pinsamt. Jag är även selektiv och vill inte att alla ska hänga med mig i vad jag en gör. Om man propagerar gör man det indirekt genom sitt handlande, och förhoppningsvis till en publik man inte var beredd på och inte hade en föreställning om.
Och vill man huvudsakligen uppmärksamma samhällsproblem så tycker jag att man gör bäst i att bli politisk aktivist.
Med vänlig hälsning /CA
PS Jag vill rekommendera filmen "pom poko" som har en jättevacker scen om att försöka nå hela allmänheten i ett bombastiskt och samtidigt totalt misslyckat skådespel.
Jo vi talar alltså om att "delta i surrealistisk aktivitet" i bemärkelsen att leka med surrealisterna, använda surrealisternas metoder och erfarenheter, och använda ordet surrealism om det - för som CA påpekar så leker folk oberoende av surrealismen, ibland på sätt som står i fullständig överensstämmelse med den. Det är sannolikt inte surrealisternas uppgift att lära folk att leka, åtminstone inte så länge de inte drivs just till surrealismen av egen passionerad nyfikenhet.
SvaraRaderaMan brukar säga att surrealismen inte är en proselyterande rörelse. Det är ganska dålig svenska, men betyder att surrealismen inte är på jakt efter lärjungar, inte på jakt efter att övertala någon, inte på jakt efter att samla själar. Dels har - som sagt - alla redan tillgång till leken och poesin själva om de bara är nyfikna och seriösa; dels är alla som är särskilt nyfikna också benägna att själva söka sig vägar för att dela, systematisera eller utvidga detta, och många av dem kommer att stöta på surrealisterna.
Jag tror verkligen att det också finns dem som har fått ett storartat förslag i en dröm, och dem som befinner sig i en utpräglat konventionellt torftig miljö och tycker att något annat borde vara möjligt men har inte levt på ett sätt som fått dem att korsa något seriöst förslag på vad eller hur, och dem som egentligen vet men känner sig ensamma och orkar inte låta bli att ge efter för någon nyttig specialisering som att bli enbart akademiker eller socialarbetare eller god förälder eller hängiven nörd på sitt specialområde. För alla dessa skulle kontakt med en pågående surrealistisk aktivitet kunna vara avgörande, och för den surrealistiska aktiviteten deras bidrag avgörande, men de är också så ovanliga och utspridda att surrealisterna vanligen bedömt det som knappast värt mödan att jobba hårt på offentlig exponering på gatorna eller i medierna för att finna dem - i synnerhet inte som sådan "marknadsföring" vanligen är direkt demoraliserande, och hursomhelst tenderar att attrahera betydligt fler som är ute efter enbart underhållning och publiceringstillfällen och inte seriösa äventyr.
Vilka faktorer som måste uppfyllas för att man ska rycka sig ur ett tillstånd som kan ses som lättjefull konsumtion, vare sig det gäller en själv eller vem som helst annars, är en annan historia. Jag tror att det bara är yttre omständigheter som gör det subjektivt oundvikligt för en att överge en viss exploativ bekvämlighet som kommer att göra det. De kommer att se olika ut. Somliga kommer att triggas redan av att uppleva vissa av sina inblickar, utblickar och visioner som tvingande. Somliga kommer inte att göra sig mödan att omvärdera något, eller överge minsta bekvämlighet, förrän de ser det fysiskt tas ifrån dem av oförutsedda omständigheter. Däremellan finns alla nivåer och kombinationer. För de flesta torde det vara avgörande att ha en viss bred social erfarenhet, för att veta att olika levnadssätt och värderingar är möjliga, att ha gjort vissa ovanliga erfarenheter, som gör att man ser att allt man blivit lärd och tror på inte är solitt och sammanhängande, eller att ha läst och hört talas om olika radikala och underliga rörelser och tänkare som vågat ifrågasätta det ena och det andra och föreslå metodiker att ge sig av - men det är bara när det hettar till av ett eller annat skäl som dessa bakgrundskunskaper kommer att falla på plats.
forts:
SvaraRaderaSå sammanfattningsvis: en viss bemärkelse av generaliserad poesi är redan där för vem som helst som har lust - en viss annan kommer att bli möjlig enbart genom en bredare social rörelse som sätter frågorna om hela livet och sederna på dagordningen på en konkret kollektiv nivå; ingendera är avhängig surrealisternas agitation. Surrealisterna är bara ute efter att hitta kamrater för sina experiment, och att sprida lite fruktbar förvirring till dem som i slutändan kommer att vara kapabla att själva göra det till element i sin egen utblick och avfärd. För flera andra avgörande delar av de nödvändiga förändringarna i världen saknar det poäng att skilja ut sig som surrealist istället för att delta i en bredare mobilisering. Surrealismen kan bidra med motivation, frågor, raseri, tvivel och kunskap; den är ointresserad av att prångla ut ett program, öka sitt inflytande och stärka sin organisation.
/MF
(På Icecrawler finns flera relevanta texter i sammanhanget, t ex "Re: surrealist groups and publicity" på http://icecrawler.blogspot.com/2007/02/re-surrealist-groups-and-publicity.html)
Diskussionen kom att tangera en annan fråga som jag inte hade ställt ännu och som tycktes mig lite hårklyvande: är all öppen och observant aktivitet i enlighet med surrealistiska metoder surrealistisk, eller blir den det först när man benämner den så, och infogar sig själv i det sammanhanget. (Som att man kan vara nykterist utan att vara straight edge; straight edge blir man först vid anammandet av benämningen och, i viss mån, musik och annan tillhörande kultur.) Och se där, den rekommenderade texten på Icecrawler visade sig också beröra saken.
SvaraRaderaJag har inte uppfattat surrealismen som missionerande. Men föreställer mig (till skillnad från MF?) att det är långt fler än några få utspridda personer som i mötet med surrealism eller någon annan företeelse skulle kunna hitta förslag av avgörande betydelse. Inte nödvändigtvis så att de alla sedan skulle börja kalla sig surrealister, snarare bli uppmärksamma på möjligheter som de inte känt till eller valt att bortse från.
Därav frågan om hur man förhåller sig till den passivt åskådande medmänskan, som kanske _skulle vilja_ bli berörd. Den inställer sig just eftersom väckelse uttryckligen inte är intressant för surrealister.
I bakgrunden finns också, som CA kanske misstänkte, politisk aktivism; ett gammalt credo som lyder "allt är politik". Men då hamnar man kanhända hos situationisterna i stället, i ett allvar större än leken.
Alltnog, om surrealismen _tar en i anspråk_, så som den gärna gör, åtminstone enligt enkäten i vintras, kan man då lämna vissa helhetsbilder, till exempel dem som innehåller samhällsproblem, åt sidan? (Det gör man ju inte heller. Så vad jag far efter är friktionsytorna.)
Uppskattar friheten från imperativ, och flaskpostvisionen i icecrawler-inlägget.
/ IÖ