Nån som tycks ha använt samma metod som The Weavers, att sätta på en platta o skriva (automatisk?) text inspirerad av musiken.
Han blandar förstås ihop automatismens “teknik” med stream of consciousness men det är väl inte många som fattar skillnaden.
Helt utan analys och slutsatser, ändå blev han publicerad på Fylkingens nättidskrift
/JB
Det där är faktiskt intressant. Just de där texterna var ju inte så spännande (men inte helt utan riktiga bilder) och att sitta och skriva ner associationer till musik sådär är ju uppenbart en variant av den obligatoriska skolövningen att lära barn uppskatta klassisk musik genom att låta dem måla till OCH ATT DÅ OCKSÅ SE TILL ATT PRÄGLA IN konventionella formelartade synestesisubstitut (ledsen-svart, arg-röd, behaglig-grön, lätt-blå, etc). Men det är också mycket spännande eftersom, för den som är intresserad av bilder, musik gärna genererar intressanta bilder, och det kan vara en ingång till en mer seriös bemärkelse av synestesi tillika.
Metodisk påminnelse: Sitt där och associera om du vill, men UNDVIK ALLA MEDVETNA BESKRIVNINGAR AV LJUDEN OCH STRUKTUREN OCH DINA KÄNSLOMÄSSIGA REAKTIONER; fokusera på HELA ljudbilden, eller fokusera på en blank punkt, på det "kreativa intet" som en väntad men inte ännu manifest synestesi utgör, beskriv dina inre bilder, notera din inre rösts pratsjuka, rationalisera om du så vill musikens struktur som en funktion av din inre bild OCH INTE TVÄRTOM.
Steg 2: integrera den verbala dimensionen i kollektiv improvisation (omedelbar återkoppling; live-musik-poesi-improvisation).
/MF
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Beklagar att de andra diskussionsdeltagarna varit skygga och inte lagt in sina intressanta iakttagelser (zapatils om mozart t ex...) men lägger också härtill MF:s replik:
SvaraRaderaSka bara tillägga att vad jag tänkte på när jag skrev
rationalisera om du så vill musikens struktur som en
funktion av din inre bild OCH INTE TVÄRTOM.
kanske i första hand var något i linje med att visualisera ljudbilden och inte visualisera musikanterna, och inte heller en mer eller mindre kunnig tolkning av strukturen.
Det finns alldeles för många exempel på dessa beskrivningar av "kompet"/"beatet"/"grunden" som en farkost, en parad, eller ett vidunder, eller till och med en orkester, och ovanpå det ornamenten & soloinstrumenten som fåglar eller fanfarblåsare eller skådespelare som träder fram och gör något i rampljuset. Detta är ofta (inte alltid) ett tecken på slapp fantasi helt enkelt.
Att överhuvudtaget analysera musiken i dess lager eller dess stämmor är en rationell process som i de enklaste fallen tenderar att stå i motsättning till en fantasiprocess. Däremot om man utgår från en synestetisk helhetsbild så kan man ofta komma fram till en tolkning av musikens struktur som är överraskande och talande istället. Har inga bra autentiska exempel i minnet, så det blir ett framtvingat:
om ett stycke av Alice Coltrane får mig att tänka på en cyberpunkapokalyptisk krigsmaskin där Rashied Alis trummor är de stora hjulens färd över den centralamerikanska regnskogens alla ojämnheter medan Alice Coltranes harpa är de stora fångstnäten som täcker maskinen och som glänser av gult damm, medan solisterna som då och då kommer fram är krigare i olika masker som ställer sig och åbäkar sig i fronten av farkosten, då är det en banal och dålig fantasi.
om samma stycke däremot ger mig en tvingande bild av en enorm fladdermusgrotta i samma mexikanska skog och jag när jag vandrar omkring i den bilden a posteriori kan identifiera vissa delar av musiken med vissa rumsliga och geologiska egenskaper, vissa stalaktiter och stalagmiter, vissa skolopendrar och skalbaggar, och med fladdermössens agerande själva, då är det (i princip) en intressantare och möjlighetsrikare fantasi.
Fattar ni vad jag menar?