En känd mer eller mindre automatisk teknik är den så kallade "rullande snöbollen" när man tar en text och fyller på med de ord som associativt tar plats emellan de befintliga, och gör om det, och gör om det, etc. Särskilt Arp och Picasso är kända för att ha presenterat resultat från den här metoden.
Men om man tänker på att orden i poesin gör anspråk på hela sitt associativa innehåll (*), kan man betrakta denna jäsning av en text som helt enkelt en översättning, man bara kastar lite ljus på vad som döljs i de reella mellanrum som texten är uppbyggd av. Man gör bara en lite större andel explicit av den konkreta gestalten hos den specifika bildkonstellation som den ursprungliga dikten var en förtätad skiss av; man vecklar ut det komprimerade lite grann. Det är ungefär lika mycket parafras som vilken annan förmedling som helst; mer eller mindre en vanlig översättning.
När "rullande snöbollen" var dagens uppgift i automatismcirkeln tog jag åter tag i Merls "Larval and azure" som jag här redan gjort en mer konventionell översättning av som försöker närmare motsvara originalets längd och form. Men se här:
Azurblå
sovande som vi skulle ha tvättat den i tredje larvstadiet
också tvivlande på sin sömn vaktande på sina nycklar och med planlöst virvlande tentakler av nyktert slem erövrar också trakeernas tröga gnistrande i ättikslagen sådant det framträder i de dansande ljusglimtarna i dissektionsbäckenet som månen i havsytan det hydrofoba bröstbenet som kyligt svettas i borealt dagsljus som är dagens eget och oförklarade ljus
smakar av mandelmassa och järn och grått som kanelhandlarens curryhästar och hur de envisa bromsarna dras till deras lädertrasor deras svettiga tagel deras uppfordrande ögon och skolgårdarna och blodfläckade små kantstenar
hästar med hyllor av kryddor som låter oss fylla våra kåsor med svett som en älskare som sänker blicken med svett som liknar glasyr och smakar vasst och med hovar som slår gnistor av spöklikt blå mjölk ur elektrifierade vattenpölar av sirap och ur stigarna av flinta och ur fossiliserade äpplen och ur jorden av snö som långsamt häver sig som en obscen deg av cement och finfördelat flintgrus och bäddar in de vassa flisorna och ändå är på väg att vakna
/MF
(*) Ur ett nyligt diskussionsunderlag om semantik av undertecknad: "...Ty mer än att satsa på den måttligt roliga leken av semantisk barrikadering borde man särskilt inom surrealismen vara benägen att lära av semantikens tredje modus /d v s vid sidan om både den pragmatiska vardagliga kommunikationen och den explicita funktionella regleringen av begrepp i teorier och i vetenskapliga sammanhang/, som vi återfinner i det poetiska språket. Där finns ingen definierad, av sin teoretiska funktion bestämd, begreppsapparat, och där finns inget pragmatiskt kommunikativt syfte. Specifikt betyder ju ett ord inom ramen för poesin nämligen summan av de associationer det förmår väcka just där. Det är det som åsyftas med att ordet i poesin uppnår en autonomi eller återtar sina rättigheter; det är där som det inte låter sig reduceras till sitt pragmatiska jobb, medelvärde eller dagskurs och samtidigt inte lånar sig till några pedantiska eller megalomana egna definitioner; det är helt enkelt vad som helst som det kan vara...."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar