fredag 19 mars 2010

Lakritsdrama




Objekt sett i drömmen: pappskiva med påmålad svart cirkel och delvis dold fråga.




Objekt inom synhåll från sovplatsen vid insomnandet:

.





KOMMENTAR:



Eftersom seende och objekt apostroferas här, associerar jag till Schrödingers illustration av kvanttillståndet: En katt placeras hypotetiskt i en låda med en bit radioaktivt ämne som har 50 % sannolikhet att sönderfalla och en geigermätare kopplad till en hammare som krossar en flaska cyanid om sönderfall registreras, varvid katten skulle dö. Kvantteorins ofullständighet när det gäller att beskriva verkligheten i detta konstruerade fall medger att katten både är levande och död så länge den inte observeras.


Frågan "Vet din man om att den är död" kan då med Schrödinger läsas som "Har han observerat/fixerat objektet eller befinner det sig fortfarande i ett obestämt tillstånd?"
Frågan antyder alltså att lakritsburken och drömobjektet är aspekter av samma föremål, så länge man inte försöker fixera det. Och att dess kvanttillstånd utgör en mix av dröm och verklighet, tills dess endera perspektivet ges företräde (och givetvis är det vakna perspektivet inte nödvändigtvis det perspektiv som fixerar objekten, det kan och bör lika gärna förhålla sig tvärtom).


Den förra typen av fixerade objektiva representationer - som vi kan kalla för "döda katter" - likställde för sin del Malevitj med idéer i det medvetna tänkandet och utifrån sina konstmodernistiska ambitioner dömde han ut sådana som "meningslösa". Med detta stränga avvisande av socialrealismen i dess radikalt fattade räckvidd, där inte ens nya kombinationer av medvetandets idéer kunde tillåtas (som inom surrealismen) ville han initiera en revolutionär ansats: "Kamrater, res er upp, befria er från föremålens tyranni." Med sina suprematistiska bilder avsåg Malevitj istället att skapa former som var ren känsla och som inte alls refererade till verkligheten, där t ex raka linjer och perfekta cirklar inte förekommer.


En av de bilder som blev emblematisk för dessa ambitioner är "Svart cirkel", som senare målades på den kista Malevitj skulle begravas i.







/NN

5 kommentarer:

  1. Niklas, det var ju nu ganska länge sedan du först visade det här drömobjektet. Betyder det här att du plötsligt drabbats av insikten att det gamla kolonialnegerporträttet på lakritspaketet var morfologiskt förlösande? Hur förhåller det sig nu till döda katter? Om inte den döda katten bara förebådade den i Ikas roman, Brev till andra sidan, som du vid det laget inte hade läst? Annars brukar döda katter i kulturen vara en mycket instabil strategi, med någon slags bas i den gamla ebonitstaven och kattskinnet som genererar levande elektricitet, och som i Raymond Roussels Locus Solus visar sig kan utföra väldigt komplexa manövrer postmortem, och ännu mer så i t ex Stuart Gordons galna filmatisering av Reanimator om ni minns den. "Vet din man om att den är död" låter så väldigt mycket som en sådan fråga som den som yttrar den får äta upp, t ex genom att kattkadavret just då får liv och hoppar rakt upp i luften mot den frågandes strupe, ja kanske iform av en kanonkuleliknande svart boll som hindrar den frågande från att avsluta meningen?

    SvaraRadera
  2. Ser man på, nu har det lagts till en förklaring, Schrödingers katt och suprematism. Schrödingers katt, som i alla meningsfulla avseenden är samtidigt död och icke-död, är dock motsatsen till verklighetens skräckkadaver, som tycks fluktuera mellan tillstånden över ögonblick, ja specifikt just när man minst anar det, vilket i sig är mycket förutsägbart. Jag menar, ingen väntar sig att den klagande katten plötsligt ska vara död igen när man återöppnar den nymurade gravkammaren. I det här fallet är det då kvinnan, till vilken frågan riktas, som är situationens hegelianska slav och därmed herre eftersom hennes dyrköpta erfarenhet kommer att spänna över båda tillstånden hos aset, medan hennes frånvarande man är den självgode kvantfysikern som tryggt kan luta sig tillbaka i sin teoretiskt oantastliga definitiva obestämdhet: han behöver inga empiriska underrättelser för att veta att katten är död (och inte).

    SvaraRadera
  3. Är det alldeles säkert att frågan lyder "Vet din man om att den är död"? Alternativa tolkningar har framlagts, den skulle till exempel kunna vara röd, eller döpt. Båda dessa kunde ha att göra med värdekonflikter. Vilket även har förekommit i samband med lakrits, då negerpiktogrammet på Fazerlakritsen – en annan sort än burkens, fastän den vänder sin finska sida till – avlägsnades efter indignerad debatt.

    SvaraRadera
  4. Tack för intressanta kommentarer, Mattias. En egen sådan som gjordes emellan dina båda verkar inte ha sparats, så jag börjar om på ny kula.

    Vad som ännu inte har tagits upp som incitament är den "rena känsla som inte refererar till verkligheten", för att fortsätta låna Malevitjs fras, men nu som beteckning för begärsprincipen. För det står ganska klart att en affektiv bindning till katt/katter blir utgångspunkt för en initiering av ett icke närmare bestämt skuldkomplex: antyder frågeställaren att kvinnan har mördat katten, eller vanvårdat den till döds, och vad är egentligen en "fin katt"? En ledtråd ut ur denna realisms skuldfälla skulle vara att få reda på vad katten heter - bara sista bokstaven i dess namn, ett S är ju synlig.

    Kan det vara så att kvantfysikern, som alltså håller sig för god för att behöva underrätta sig empiriskt om saken, via ett internaliserat eko av sin röst i hustruns huvud antyder att hon är slav under föremålens instabilitet över ögonblicken, ett tillstånd som vardagligdags brukar kallas att låta sig bedras av det yttre skenet. Men hellre än att på revolutionärens anmodan "resa sig upp, befria sig" tillåter sig denne överjagsrepresentant på Mattias förslag att istället "tryggt luta sig tillbaka" i den teoretiska obestämdheten - och ägnar sig hellre åt att skuldbelägga den empiriskt erfarna instabiliteten.

    Scenen med den döda katten kunde då ses som den peripatetiska vändningen i ett äktenskapskrisartat kammarspel, där de instabila karaktärerna spelas ut mot varandra kring ett symboliskt objekt, som i Fröken Julie där betjäntens avlivande av adelsdamens burfågel blir vändningen då antagonisternas kärlek/hatförhållande får dödlig utgång.

    SvaraRadera
  5. Efter att med införandet av Schrödingers låda ha tematiserat osäkerheten är förstås Pandoras ask öppnad för gott, och man tillåts inte vila vid att

    kammarspelstolkningen skulle sätta punkt på något vis. Du har rätt, Ika, punkten är ju placerad så den döljer både slutet och början av meningen, så

    att man varken kan veta vad katten är eller vad den heter. Men om katten är "döpt" sammanbinds sentensens slut med dess början, namn och sak cirkelrefererar till varanda, som i Wittgensteins bildteori enligt vilken världens och språkets väsen logiskt sett är ett. Då återkommer mirakulöst kvanttillståndets både-ock och konflikt ersätts av syntes. Den operationen kunde utföras även med ditt andra tolkningsalternativ. För om katten vore "röd" skulle den kunna heta "Lakrits", eftersom handeln tillhandahåller såväl röd lakrits som lakritskatter (ännu en lakritskontrovers: är röd lakrits verkligen lakrits?). Eller - och här blir jag till min förvåning litet dagsaktuell - som i passionshistorien med dess offer av människosonen, där syndabocken tillskrevs alla de för sammanhanget ifråga metafysiskt starkt värdeladdade egenskaperna: död, röd och döpt.

    Att jag har börjat kalla cirkeln för en punkt beror på att jag sent omider insåg att den svarta cirkeln kan betraktas som den därigenom oavslutade

    sentensens förvuxna punkt. Men det hände inte förrän för ett par dar sen, då jag av en tillfällighet rekommenderades en fantastiskt bra skiva av den

    afroamerikanska punkgruppen Bad Brains: "Black dots", vars omslag kan ses här:

    http://parolesdunpunk.tripod.com/Bad_Brains/Black.jpg

    SvaraRadera