Irisens trädgård

I gryningen ser jag knappt någonting. Diset ligger som ett lock för ögonen, mina även annars närmast oseende ögon. Vitan tar över mer och mer av deras fuktiga yta, krymper iris och pupill för varje dag. Jag känner mig fram med torra fingrar över sängens välbekanta träram. Här finns utbuktningar, kvisthål, sprickor och inristningar. Jag har haft den här sängen hela mitt liv. Den har växt tillsammans med mig, fått töjmärken som omärkligt slätats ut, anpassat sig efter mina nyckfulla knotor och bens förvandlingar. Jag ligger här på tvären och låter fingrarna löpa, som över en välbekant kropp. Diset börjar anta en rostbrun färg när jag upptäcker en spricka jag aldrig tidigare känt, precis i linje med mitt eget tredje revbens utskjutande, knottriga knota, den som nästan tränger igenom huden, så att jag precis där ser genomskinlig ut. Sprickan vidgas under mitt fingers nervösa famlande; revbenet börjar vibrera; det sliter i huden. Jag försöker dra undan fingret, men träet börjar famla tillbaka efter det, det dras in. Ett ristande hörs, nästan som glas som spricker. Revbenet föds, skjuter ut ur den öppnade huden. Ena handens fingrar försvinner in i sängens torra trä, på något sätt känner jag hur ena irisen släpper taget. Den glider, med pupillen skälvande på plats, ner för den hala ögonvitan, in under ögonlocket; jag känner den färdas genom kroppen, följa skelettets buckliga terräng, fastna i utskjutande brosk. Till slut hittar den till den nyöppnade revan i mig. Den söker sig ut, har utvecklat amöbaliknande utskott, klättar nerför mig. Jag ser mig själv utifrån, ser min hud på nära håll, ser ärr och en strimma av blod. Jag glider nerför den övergivna kroppen, skyndar över underlakanet för att inte torkas ut och hivar mig nerför sängramen, in i det nyöppnade hålet. Jag hör det slutas bakom mig. Träfibrerna närmar sig mig, trycker sig intill mig. Omfamningen är torr och varm. Jag känner vätskan långsamt sugas ur mig och hur träet sväller rytmiskt. Någonstans långt bort får den nya kroppen fötter på sina ben av trä.

Kristoffer Noheden