(ursäkta längden, det är inte mitt fel!)
Människorna bakom "Kormorantrådet" dimper ner, tillbaka i Stockholm, någonstans i trakten kring Norrmalmstorg. Vi har varit på drömgeografisk expedition på den afrikanska savannen. Stockholm ser inte exakt ut som vi kommer ihåg det. Allt har blivit lite större och gatulivet brokigare, fler fattiga försäljare och lösdrivare, fler subkulturella gäng, det ser mer ut som Berlin. Vi går längs ett staket i smitt järn, som inte heller ser ut som i Stockholm utan möjligen Göteborg, vi är utmattade efter vårt äventyr och ska kanske bara sammanfatta våra resultat över en kopp kaffe någonstans och sen åka hem var och en till sig och vila.
Små kolonier av krustare finns jämnt utspridda på de breda trottoarerna, vanligen grupperade kring något föremål som markerar deras mobila hembas, t ex en bil, ett försäljningsstånd, eller bara en till synes godtyckligt utplacerad soffa. Men i en av dessa små kolonier känner jag nu igen flera ansikten. De är inte krustare, ser snarare ut som amerikaner, och jag gissar att det är något anarkistiskt rockband som kormorantrådet arbetat som turnéhjälp åt för bara några månader sedan. Jag ropar åt dem "Hey, so you´re back in Sweden so soon!" En grabb som ser ut som en ordinär amerikansk tonåring tittar upp från motorhuven där han låg och solade, och ropar tillbaka "What? No, shit, we ain't back. Man, we never left!" Medan vi tar plats ovanpå deras bil tillsammans med dem tror jag mig komma på att det verkligen inte är de som var det amerikanska rockbandet och vi som var turnéhjälpskommandot, utan det är de som är turnéhjälpskommandot, tillfälligt bofasta i Sverige, och bandet har rest vidare på sin turné. Men vad är isåfall vi? En av oss (JE) gör underliga gester och förtydligar "You know, we're dying of thirst. Do you have something to drink?" Någon kastar åt honom en pet-flaska. Jag blir lite upprörd, tycker det är arrogant av honom att snylta på de här hårt arbetande bohemerna istället för att själv gå till 7-11-butiken på hörnet och köpa en läsk, en möjlighet som inte står dem till buds, utan de måste organisera en provianteringstur med bilen och be att få fylla på sina flaskor i brunnen på gårdsplanen på någon bondgård utanför stan. Men jag har nog fel och han har rätt, en sådan förbrödrande gest kan betyda mycket för att etablera förtroende, på antropologernas vis. Men det är inte bara det som får mig att känna mig illa till mods, det irriterar mig också att jag inte alls gillar den konst de producerar. Skrotskulpturerna är oambitiösa och spekulativa, teckningarna är slarviga realistiska skisser, målningarna tonårsaktig ångestexpressionism, själva bilen ser ut som vilken hippiemobil från 70-talet som helst.
Torget blir större, eller vi förflyttas till ett större torg två kvarter bort. Det nya torget är så stort och öppet att man tycker sig kunna urskilja jordens rundning. Ett så stort torg finns inte i Stockholm. Det måste vara någon av imperiehuvudstäderna, det måste vara Wien eller St Petersburg, eller Berlin, nej i Berlin finns väl inga sådana torg kvar, men det finns nog å andra sidan parkeringsplatser i den forna murzonen som är så vidsträckta och ödsliga. Det finns ju också det här märkliga torget i Helsingfors. Jag vet inte var vi är, men mycket tyder på att det är en imperiell huvudstad. Jag är också uppfylld av min uppgift, att hitta en metod för att kartlägga något, något i mina ögon trivialt, men som jag måste hitta en icke-trivial metod för. Det kan vara t ex att hitta allierade, eller hitta surrealister, jag minns inte.
Och jag skall förklara detta för den amerikanska gruppen alltmedan jag tar mig igenom deras utställning i det här enorma slottet som jag ibland drömmer om (det visste jag inte! men jag känner verkligen igen det). Stora marmortrappor och stora salar, långa rader av stora salar, det är tämligen likt Nationalmuseum i Stockholm, eller snarare storslagna museer sådana man upplevde dem som barn överhuvudtaget. Och likväl tror jag att det snarare är Vinterpalatset i Sankt Petersburg, för att salarna är kyliga och ödsliga och går i olika stil och olika färgskala, men där var jag aldrig inne. Naturhistoriska museet i Wien, för all del.
Jag förklarar; samtidigt som det huvudsakliga sökandet är enkelt och i viss mån oproblematiskt måste det vara kriteriebaserat; det är den första principen. Den andra principen är att man måste ha ett par restkategorier, som är till synes godtyckliga men strikt förutbestämda. I det här fallet, till exempel, bör vi räkna in 1) alla djur, 2) alla som har namn av djur, och 3) alla som har namn av metaller. Den tredje principen är att man måste ha en generell metod, som är mycket enkelt designad och tillåter alla slags improvisationer men måste följas undantagslöst.
Ett lysande exempel är Restif de la Bretonne, 1700-talsförfattaren som gav sig ut att promenera på Paris gator varje natt för att inlåta sig i samspråk med åtminstone någon som såg intressant ut eller såg ut att göra något intressant. Han tog ofta miste, han hittade ibland många sådana människor, men han fick inte gå hem förrän han inlett åtminstone en sådan konversation med någon som åtminstone inledningsvis såg ut att kunna erbjuda något intressant.
Medan jag förklarar detta rör vi oss genom den till synes oändliga raden av rum i slottet, ja ibland rör vi oss mycket hastigt, eftersom vi hela tiden fruktar att vattenledningarna ska explodera eller att polisen ska storma in. Under tiden håller jag också på att omvärdera deras konst. Nu tycks det mig som om teckningarna som grabben jag först kände igen visar inte är realistiska skisser utan elaborerade naiva scener, satta halvnakna figurer med enorma ögon i komplicerade symboliska interaktioner i exotiska skogsbryn, allt i bjärta färger och med tjocka ornamenterade linjer. Hans kompis, en nervös och rödlätt typ som går omkring i skinnjacka, visar upp akrylmålningar på stora papper, och det är inte tonårsångest det är någon hemsökande abstrakt-expressionistisk strävan, det påminner om Micke Lundberg men är mer metodiskt koncentrerat och till utförandet enhetligt, det är alltid stora centrala moln som skiftar i olika mörkblå nyanser, och vassa gula och röda nervösa streck som centrifugalt strålar ut från dessa moln som märkvärdiga blixtar. Jag tycker det är mycket gripande och frågar honom om vi inte kan komma på en metod att komma på något besläktat men åtskilt att utforska tillsammans.
Men i den kaotiska flykten genom salarna kommer jag ifrån dem jag talar med, och plötsligt liksom spys jag ut ur en oansenlig port i marknivå på slottets kortsida. Utanför är det natt, kallt och mycket stilla; det känns återigen som både St Petersburg, Wien och Berlin. Jag stapplar fram mot en bro, en enorm bro, bred och välvd, som snarast är ett komplex av broar, trottoarer och körbanor, med tjocka graniträcken och statyer med jämna mellanrum. Jag tycker den är vacker, jag tror att den ganska mycket är en bild av Slussen från barndomen när Slussen såg storslagen ut. Jag vet att jag måste tala med den första människa jag ser som ser intressant ut. Men den metodiska föresatsen blandas också med en mer banal men icke desto mindre tvingande profetia: jag måste yttra en konventionell, alltigenom löjlig, raggningsfras, och den skall visa sig vara effektiv.
Jag ser bara en enda människa, det står någon mitt på gatan på bron, står och svär för sig själv och håller upp ett föremål i handen. Det är ett visst avstånd jag måste hålla för att inte raggningsförbannelsen ska träda i kraft. Jag får för mig att det är en konstnär jag känner, som står där med ett fat av guld eller en släckt lykta eller Yorricks skalle. Men det är inte hon, det är två finska hårdrocksgrabbar, den ene håller upp en kniv och yrar, redlöst berusad, och den andre som är tillräckligt nykter för att få bära ölkassen står bredvid och skrattar. Det skulle mycket väl ha kunnat vara så att de hade något intressant att erbjuda konversationsmässigt, men eftersom jag också tänker på raggningsklausulen går jag bort från dem utan att inleda samtal. På andra sidan av bron, som måste vara den norra sidan eftersom jag måste komma söderifrån, det kan inte vara annorlunda, är det fler människor. Det är ett mysterium, hur kan så många människor börja överfärden norrifrån och så få komma fram till södra sidan? Två tonårsflickor i mer eller mindre depprockutstyrsel som jag följer med blicken, det är de enda jag vågar följa med blicken, den ena av dem påminner lite om en välkänd drömgestalt, erbjuder lösningen: Det finns en trappa ner till kajnivå! Och det är på denna kajnivå som nattlivet utspelar sig! Jag frågar tonåringarna: "Jaså är det här det finns klubbar?!" och understryker order "klubbar" så att Öyvind Fahlströms diktrad börjar mala i mitt huvud "Det finns hela klubbar av hennes experter".
Till att börja med ser det ut som de få stånden just där djurgårdsfärjan lägger till i Slussens nordöstra ände, men kajen är långsträckt, och det är just precis en sådan långsträckt nedsänkt kaj med nöjesanläggningar som kantar stadskanalen i Wien. Jag står obeslutsamt och kikar in; vilken av dessa är lokalen där jag ska låta mitt öde beseglas? Det ser ut att vara tre-fyra olika klubbar/barer som jag inte genast kan bedöma stilen på, och det finns två olika kycklingresturanger för den svarta arbetarklassen, en sexleksaksbutik, och en populärkulturbutik för nördar, men jag begriper inte omedelbart vad de säljer, det är i allafall ingen seriebutik. Alla dessa lokaler är mörka, bullriga, rökiga och har enkla svårlästa neonskyltar. Jag står där på kajen och stampar obeslutsamt. "klubbar" "experter experter experter" Samtidigt börjar jag inse att det är storslaget att de metodiska principerna stod så klart för mig och jag börjar fråga mig vilka som egentligen har namn av djur eller metaller. Jag insisterar på att inga surrealister tycker om Jules Renard, men Dario Argento vill jag ju tala om så ofta som möjligt. Jag håller på att vakna och när en berusad kvinna kommer fram till mig och föreslår att vi ska ha sex där på kajen finner jag det ovidkommande. Jag vill bara rekonstruera vad grundfrågan överhuvudtaget var som det här med djur- och metallnamn var tilläggskriterierna till, men det glider allt längre undan.
