Novellen "Hans fru Judith" läses av Emma Lundenmark till ett bildspel av Niklas Nenzén. Vildspelet visades till liveläsning av EL på Fylkingen i september 2009.

Utsökta dragspelskadaver

A1

A2

 B1

 B2

C1

 C2

D1

 D2

Kollektiv lek, som utgör en variant avden välkända leken cadavre exquis. Ett papper har vikits ihop enligt dragspelsprincipen. I maximalt hopvikt skick ritar någon en figur över den yta av pappret som förenar dess båda ytterändar, antingen i horisontal- eller vertikalplanet. Därpå viks papperet ut segment för segment, så att nästa och åter nästa person kan teckna vidare. Den som tecknar ser bara figuren delvis. Genom denna process växer figuren och förändras till formen. Först när alla segment av papperet har fyllts vecklas det ut så att storformen avslöjas. Här visas tre utföranden av leken, i första och sista fasen. Leken genomfördes på ett surrealistgruppmöte i Stockholm i oktober.

Hapax Legomena

En ny års dikt, av Matti Steiger Lundmark, i ljudgestalt av författaren här.

HAVET

Där är havet
När det bet mig
Grät jag varför

Bild: Strandvarelser i Sandhamn, sedda 17:e oktober 2012.

/ NN

Vi talade om märkliga fiskar

Vi talade om märkliga fiskar
Även jag var blå
Det grå nätet täckte himmelen
Ren höst
Det var stenaktigt
Strålarna kom
Lägger
Ett stort parti kvistar med barr
Fuktiga ögon
Försökte knyta en knut
De gröna fibrerna ringlade
In i molnens betong
Överraskningen

C M Lundberg

Man hade velat undvika tårtkalas

Jag tar plats i en enkel skräckroman.

Mitt järtecken är inte mitt. Jag har ett helt samvete att dekorera landskapets hatt med, ingenting måste lämnas ovält. Man har sig själv till arvinge, och samtidigt är denna person någon man redan lämnat på vedtraven. Någonstans där, i en underlig ficka av fågel, fanns triviala påminnelser som hade kunnat få vara diktat från en märkligt diabolisk statsmakt. De hade räckt för att uppmuntra till blodskam. Är inte livet från just en viss punkt bara denna grusplan, och minnet av det man trott sig mista bara ett stående skämt i vaktkuren. Man sover ännu. Man kommer att vakna. Man kommer att nyvaket kisa mot den som knackat i väggen för bara en pratstund, en paus i en av dessa oändliga promenader. Dessa sensationella förtroenden och andra, som nu faktiskt är uppgjorda. Och än sen. Som likheten mellan doften av bristen på människa och doften av människa. En hel resekoffert full med godtyckliga monument över uppriktigheten i vår tanke. Och hela tiden hade den likväl inte haft något val. Och vissa andra dagar, den hoppfulla ängslan inför att bli genskjuten, här, mitt på sista raksträckan mot avgrunden, här där betesmarkens blommor verkligen lyser med osannolikt skarpa konturer, här där vi redan schemalagt ett tårtkalas i avslappnat, ja fumligt tempo. Det är inte en avgrund som öppnar sig det är ett moln som sänker sig, det är tårtan själv, vattenhålet i de betade sandbackarna, som är en fräsande skumbomb ur vilken det väller okatalogiserade drömberättelser för att bilda skorplavsliknande tillväxtmönster men också omedelbart absorberas av denna dystra slätt, det ser ut som trädrötter som försöker simma iväg, som benlösa ödlor, innerliga stickspår, viskningar av en elektricitet som stelnat till vaniljpudding och vajar som skogar av sömniga svansar, det är inte just mina famlanden som akvariefiskarna däri elegant simmar förbi utan möda för hela bakgrundsmålningen är just den skräckroman där var och en klivit ut på vindbryggan för att avsmaka dagen och sedan inte kan minnas om man vänt om till slottets inre eller plågats på sin flera veckors vandring till en märkvärdigt likartad fasad, och de lite metalliska och mycket långa fingrar man smeksamt lyckats trycka genom tinningarna är bara en ny sorts sugrör som man kan balansera helt nya sorters hattar på, hattar som kan omfatta hela landskapet...

Motsatsernas lek

I

Väderstrecken omringar eken
Hon vill fånga blixten med en spik i sin hatt
- inte filosofera barhuvad med hammare
Teoretisera med en mössa på huvudet och en luftkanon
Handfast verka med en toffla på foten eller en vattensmekning
Tillbakadragen i sin handske med luftens örfilar

II

Men inte svalde jag det sista ägget
Även den första köttbiten kommer ur munnen
Ur den sista ormen föll ett ägg
Slutet kom, som det alltid hade gjort
Genesis har aldrig skett
Undergången inträffar alltid

III

En stol med tre ben står lutad mot skymningen
Gryningen är en löslig fisk
Skymningen intet oläsbar mullvad
Soluppgångens dunkla luftborr
Blomkålsmönstret av ett expanderade moln i skymningens lyster
Ett litet kålshuvud kväver sin ros

IV

Osynlighetskostymen kunde liknas vid en rättvänd spegelbild
Den synliga nakenheten var ojämförbar med en felvänd absorption
Den osynliga beklädnaden kan jämföras med en rätt och riktig expansion
Dold kontraktion; ektoplasma väller ut
Sugsnabel sugsnabel, le mot din vägg!
Drypande fläkttrummor, sträck på er

V

En vattenelefant glädjs aldrig ensam
Flera himlahästar sörjer alltid för sig själva
Sjölejonen äro glada
Vallrossen har sprucken tand - ett nesligt trick
Babyblåa spindelben
Aborterad röd giraffhals

Postuma målningar av Öyvind Fahlström (1928-76)

 Drömd av JA, skissad efter dennes muntliga instruktion av NN.

 Drömd av NN

Drömd av KF

Sko ditt brunna skepp med tegelsten

KF, NN
9/6 - 2012

Fastfrusna träd i Lappland

Ty vi är som trädstammar i snö. Skenbart ligger de ovanpå snön och man borde kunna skjuta dem åt sidan utan större ansträngning. Nej, det kan man inte, ty de sitter fast i marken. Men se, även det är bara skenbart.

- Franz Kafka, Träden