Till sinnenas medbrottslingskap – anekdot från i somras
Tanken på aktivt medskapande av verkligheten är djup i surrealismen, och handlar inte så mycket om att öppna upp för något moment av subjektivism eller aktivism, som det rör sig om en djuplodande undersökning av tingens medbrottslingskap och vidden av möjligheter. Bruno Solarik sade "det är inte sakerna sådana de är, och inte sakerna sådana jag vill att de ska vara, utan sakerna som de vill vara" och, vill man tillägga, som i själva verket kan vara "sakerna sådana de är"... När jag var tonåring skrev jag i en dikt "Det är människosinnenas begränsningar som skapar de mest lättåtkomliga möjligheterna".
I mörkret är ingenting stilla. Vårt synfält avspeglas inte med en konstant bild i vårt inre. Vi må ha en sådan konstant bild på näthinnan men det är inte där vi ser, det vi ser är en bild vi sekundärt rekonstruerar utifrån spridda nervimpulser från näthinnan där den ursprungliga bilden projicerats. Alltså är den föränderlig och ofullständig (underdeterminerad); den kräver medskapande och rationalisering för att bli heltäckande, för att bli meningsfull, och inte minst för att tolkas som konstant (i verkligheten är den alltså ständigt föränderlig). När vi tar droger så minskar vi det kontinuerliga rationaliseringsarbetet, ser mer realistiskt den kontinuerligt föränderliga bilden. Saker och ting glöder, myllrar, kokar, vinglar, sprattlar eller åtminstone ser ut att vilja sprattla, integrerar visuellt urval av sina associationer, sina olika vyer, sina potentialiteter, sitt ljus och skugga. Lite åt det hållet börjar verkligheten bete sig för ens syn om man är annorledes förgiftad, konventionellt packad, eller bara febrig eller mycket trött. Ännu mer så kan man också ofta se saker ungefär på det sättet om man tittar ytterst noga, och med poetisk vaksamhet verkligen ställer sig inför sina sinnesintryck och avsiktligen håller tillbaka konventionella rationaliseringar för att istället följa associationer som kommer direkt av materialet förhanden.
Nå, det här är nu bara en bakgrund till en berättelse om min spöksyn härom natten. På väg hem från en kväll på krogen stod jag länge och väntade på min buss i Alby. Man må veta att denna busshållplats är uppe på Albyberget och mitt i en halvbrant backe. Där stod jag och väntade och regnet öste ner och så var det massa spöken som var på vandring nerför backen. Konstigt nog bara fortsatte de komma. Jag insåg att det som låg bakom var vågbildning i markavrinningen. Att det var spöken hade jag lätt att acceptera, att det var vågor tyckte jag var förbryllande och måste hitta en förklaring till.
Jag försökte begripa varför, det tycktes som om vi har en konstant energittillgång (lägesenergi) och en konstant materialtillförsel (regnet). Det tycktes mig genast rimligt (fast jag inte kunde rekonstruera matematiken för det) att om 1) hastigheten på vattnet är beroende av tjockleken av vattenlagret (fast jag visste inte om man skulle räkna mer med kemiskt adhesiva krafter, allmän friktion, eller specifik brist på friktion, d v s hydrofili eller hydrofobi) och om 2) en störning införs i systemet (en passerande bil, en ojämnhet i ytan, etc) så skulle de dynamiska effekterna av denna störning lätt kunna ge upphov till en variation som skulle fortplantas i den konstanta material- och energitillgången och bli cyklisk – en vågrörelse. Naturligtvis inte som den fria vågrörelsen på havet, utan antagligen mera som vandrande vågor i sanden skapade av vinden – som bildas där partikelhastigheten minskar i vindskuggan framför en dyn och ökar där de exponeras. Men helt annorlunda eftersom energitillgången (lutningen) här är jämn och vattnet utsatt för mycket mindre friktion än sanden. Äsch jag begriper ju inte den här matematiken, inte i vanliga fall, och i synnerhet inte om jag är onykter. Vågorna kom oupphörligt men med något varierande frekvens, jag räknade till 0.5-1 front/sekund. Som jag hade närmaste gatlykta till vänster om mig (uppströms) kunde jag tydligt se formen på vågorna. Uppströms mig var den ljusreflekterande delen smalare (brantare front på vågorna) och nedströms mig var den bredare (flack svans på vågorna). Däremot i jämnhöjd med mig, där var ytan komplex, och de figurer de bildade var ständigt föränderliga, associativa, dansande, spöklika.
Effekten accentuerades av den vanliga optiska effekten av fokusförskjutning. När det man tittar på är själva reflektionen i en vattenyta ligger inte fokalplanet där man väntar sig. Svårigheten att hitta det accentueras av mörkret. Jag vet inte fysiken för det, men det är som om fokus för reflektionerna ligger betydligt närmare en själv än ytan de reflekteras i gör. Alltså tycks formerna fristående. Alltmer så i mörkret. Mörkret som också gör dem rörliga i sig själva. Därtill rör de sig. Ljussken som är ute och rör sig och bildar former i fria luften. Spöken helt enkelt. De kommer att likna någonting.
Proportionerna, den allmänna formen och rörelsen var helt klart den av människor som vandrade, något hopkrupna och framåtlutade, beslutsamt och tämligen hastigt, de diffusa rörelser som hela formen var stadd i rationaliserades genast som att det var ben som rörde sig, klädnader som fladdrade. Man såg klart och tydligt en procession av människolika gestalter. Morfologiskt sett varierade de något, hade olika längd och tjocklek men alltid samma ungefärligen mänskliga proportioner, de hade olika utskott men bara måttliga och trubbiga sådana, aldrig långa och smala: det var flera som hade puckelrygg, näbb eller byst, men ingen som hade t ex horn, tentakler, penis, klor eller snabel.
Så vad ville denna spökparad mig? Just ingenting, det var därför de paraderade förbi. Det fanns ingenting groteskt över dem, det var ingen medeltida dödsdans. De ville inget. Och dessutom hånade mig genom att med en simpel metafor demonstrera hur saker går mig förbi bara för att jag är så stressad och dyster för tillfället. Men likväl tröstade mig däri genom att visa på att även sådana manifestationer av själva eländet kan vara behagliga och intressanta i sig. Vill man vara elak kan man kalla det surrealismens terapeutiska dimension (det var väl Breton som talade om "Konsten att aldrig mer ha tråkigt i sällskap"), som jag brukar vara ivrig att polemisera mot...
Mattias Forshage
Tanken på aktivt medskapande av verkligheten är djup i surrealismen, och handlar inte så mycket om att öppna upp för något moment av subjektivism eller aktivism, som det rör sig om en djuplodande undersökning av tingens medbrottslingskap och vidden av möjligheter. Bruno Solarik sade "det är inte sakerna sådana de är, och inte sakerna sådana jag vill att de ska vara, utan sakerna som de vill vara" och, vill man tillägga, som i själva verket kan vara "sakerna sådana de är"... När jag var tonåring skrev jag i en dikt "Det är människosinnenas begränsningar som skapar de mest lättåtkomliga möjligheterna".
I mörkret är ingenting stilla. Vårt synfält avspeglas inte med en konstant bild i vårt inre. Vi må ha en sådan konstant bild på näthinnan men det är inte där vi ser, det vi ser är en bild vi sekundärt rekonstruerar utifrån spridda nervimpulser från näthinnan där den ursprungliga bilden projicerats. Alltså är den föränderlig och ofullständig (underdeterminerad); den kräver medskapande och rationalisering för att bli heltäckande, för att bli meningsfull, och inte minst för att tolkas som konstant (i verkligheten är den alltså ständigt föränderlig). När vi tar droger så minskar vi det kontinuerliga rationaliseringsarbetet, ser mer realistiskt den kontinuerligt föränderliga bilden. Saker och ting glöder, myllrar, kokar, vinglar, sprattlar eller åtminstone ser ut att vilja sprattla, integrerar visuellt urval av sina associationer, sina olika vyer, sina potentialiteter, sitt ljus och skugga. Lite åt det hållet börjar verkligheten bete sig för ens syn om man är annorledes förgiftad, konventionellt packad, eller bara febrig eller mycket trött. Ännu mer så kan man också ofta se saker ungefär på det sättet om man tittar ytterst noga, och med poetisk vaksamhet verkligen ställer sig inför sina sinnesintryck och avsiktligen håller tillbaka konventionella rationaliseringar för att istället följa associationer som kommer direkt av materialet förhanden.
Nå, det här är nu bara en bakgrund till en berättelse om min spöksyn härom natten. På väg hem från en kväll på krogen stod jag länge och väntade på min buss i Alby. Man må veta att denna busshållplats är uppe på Albyberget och mitt i en halvbrant backe. Där stod jag och väntade och regnet öste ner och så var det massa spöken som var på vandring nerför backen. Konstigt nog bara fortsatte de komma. Jag insåg att det som låg bakom var vågbildning i markavrinningen. Att det var spöken hade jag lätt att acceptera, att det var vågor tyckte jag var förbryllande och måste hitta en förklaring till.
Jag försökte begripa varför, det tycktes som om vi har en konstant energittillgång (lägesenergi) och en konstant materialtillförsel (regnet). Det tycktes mig genast rimligt (fast jag inte kunde rekonstruera matematiken för det) att om 1) hastigheten på vattnet är beroende av tjockleken av vattenlagret (fast jag visste inte om man skulle räkna mer med kemiskt adhesiva krafter, allmän friktion, eller specifik brist på friktion, d v s hydrofili eller hydrofobi) och om 2) en störning införs i systemet (en passerande bil, en ojämnhet i ytan, etc) så skulle de dynamiska effekterna av denna störning lätt kunna ge upphov till en variation som skulle fortplantas i den konstanta material- och energitillgången och bli cyklisk – en vågrörelse. Naturligtvis inte som den fria vågrörelsen på havet, utan antagligen mera som vandrande vågor i sanden skapade av vinden – som bildas där partikelhastigheten minskar i vindskuggan framför en dyn och ökar där de exponeras. Men helt annorlunda eftersom energitillgången (lutningen) här är jämn och vattnet utsatt för mycket mindre friktion än sanden. Äsch jag begriper ju inte den här matematiken, inte i vanliga fall, och i synnerhet inte om jag är onykter. Vågorna kom oupphörligt men med något varierande frekvens, jag räknade till 0.5-1 front/sekund. Som jag hade närmaste gatlykta till vänster om mig (uppströms) kunde jag tydligt se formen på vågorna. Uppströms mig var den ljusreflekterande delen smalare (brantare front på vågorna) och nedströms mig var den bredare (flack svans på vågorna). Däremot i jämnhöjd med mig, där var ytan komplex, och de figurer de bildade var ständigt föränderliga, associativa, dansande, spöklika.
Effekten accentuerades av den vanliga optiska effekten av fokusförskjutning. När det man tittar på är själva reflektionen i en vattenyta ligger inte fokalplanet där man väntar sig. Svårigheten att hitta det accentueras av mörkret. Jag vet inte fysiken för det, men det är som om fokus för reflektionerna ligger betydligt närmare en själv än ytan de reflekteras i gör. Alltså tycks formerna fristående. Alltmer så i mörkret. Mörkret som också gör dem rörliga i sig själva. Därtill rör de sig. Ljussken som är ute och rör sig och bildar former i fria luften. Spöken helt enkelt. De kommer att likna någonting.
Proportionerna, den allmänna formen och rörelsen var helt klart den av människor som vandrade, något hopkrupna och framåtlutade, beslutsamt och tämligen hastigt, de diffusa rörelser som hela formen var stadd i rationaliserades genast som att det var ben som rörde sig, klädnader som fladdrade. Man såg klart och tydligt en procession av människolika gestalter. Morfologiskt sett varierade de något, hade olika längd och tjocklek men alltid samma ungefärligen mänskliga proportioner, de hade olika utskott men bara måttliga och trubbiga sådana, aldrig långa och smala: det var flera som hade puckelrygg, näbb eller byst, men ingen som hade t ex horn, tentakler, penis, klor eller snabel.
Så vad ville denna spökparad mig? Just ingenting, det var därför de paraderade förbi. Det fanns ingenting groteskt över dem, det var ingen medeltida dödsdans. De ville inget. Och dessutom hånade mig genom att med en simpel metafor demonstrera hur saker går mig förbi bara för att jag är så stressad och dyster för tillfället. Men likväl tröstade mig däri genom att visa på att även sådana manifestationer av själva eländet kan vara behagliga och intressanta i sig. Vill man vara elak kan man kalla det surrealismens terapeutiska dimension (det var väl Breton som talade om "Konsten att aldrig mer ha tråkigt i sällskap"), som jag brukar vara ivrig att polemisera mot...
Mattias Forshage
.JPG)
