I ett projekt om automatismen hade jag nyligen anledning lista 11-13 skilda tekniker för VERBAL automatism. Flera av dem skulle kanske hamna utanför en strikt definition av automatism, men detta var för ögonblicket inte frågan. En fråga som togs upp i förbifarten var dock gränsdragningen för vad som egentligen är verbalt; när man till exempel agerar"drömkommentator" och försöker simultanbeskriva vad som sker i hypnagogier och drömmerier, pseudohallucinationer och visioner, etc: i det fallet är det ju själva bildflödet som är det automatiska materialet och den verbala skildringen av det är just en medveten skildring och därför potentiellt estetisk/litterär och inte strikt talat automatisk. Jag hade ett exempel som också aktualiserade några av de relevanta tekniska spörsmålen.
Häromdagen, en febertopp som fick mig att rulla ihop mig i fåtöljen och inte veta vad som vad upp eller ner och översköljas av rasande hypnagogier med hallucinatoriska kvaliteter. Jag försökte hålla fast mig i föresatsen att komma till sans och korrekturläsa lite i historieskrivningen över surrealismen i Sverige, men själva föreställningen om "följden av konstnärer i ett land" blev då "the obsessive image" som genererade bildernas rasande flöde istället för att utgöra ett handtag att stödja sig mot. Bilderna var fascinerande och fick mig efter en tid (hur lång låter sig inte avgöras) att lyckas bestämma mig för vad som var upp och ner och sträcka mig efter ett tangentbord och ta anteckningar. Där radade de metodiska problemen upp sig: 1) hur följa med i ett bildflöde med distraherande tekniska krav som att hantera ett tangentbord? Svar: det var inga problem alls när flödet var av ett tvingande slag. Men däremot: 2) hur följa med i ett bildflöde som är ALLTFÖR SNABBT för att man ska kunna återge det i sin helhet överhuvudtaget? Just feberhypnagogier (liksom nattfasor) präglas ju ofta av den där skrämmande rasande hastigheten (historien smattrar kring öronen). Det finns ingen chans att man skulle kunna skriva ner, eller utsäga, det som sker i samma takt. Vad gör man då? Svar: Avlyssnandet blir medskapande. Att överhuvudtaget försöka ta tag i detta flöde är nödvändigtvis att stanna upp det för att försöka återge det så snabbt händerna tillåter, och precis som liknelsen med ett hinder i ett vattendrag förutspår, så kommer då flödet att ta sig nya vägar, delas upp i en massa perifera associationer och stickspår, och man står där med vatten över knäna och stammar över alla de olika bildserier man ser som uppenbart har med varandra att göra och i själva verket är olika VARIANTER eller AUTOMATISKA TOLKNINGAR av den ursprungliga bildsekvensen; och man hamnar i den sedvanliga hypnagoga atemporaliteten där allting sker samtidigt; det är både så att händelseförloppet går framåt i rasande takt och att man fortfarande befinner sig där man började, där man sen satte ner foten, och i själva verket på nästan varje enskild plats i kedjan hela tiden.
Se om det går att läsa:
Konstnärerna i ett land är en diffus serie. Jag bläddrar som i en skolkatalog, och deras porträtt följer på varandra som logiken bjuder. De är alla bleka, ja vita som kalk, de är alla vaga färgskisser i putsen, det är någon som har uppfunnit dem och målat dem alla på denna vägg, och om den inte vore övervuxen med sly och björnbärsrankor vore den så bländvit att det skulle göra ont att titta på den. Det går inte att gå genom sådana snår. Man får låta sig omges av färgen, man får intala sig att det vita är en mjölk som kan svalka ens panna, att det blekgröna är en sällsynt pistasch som kan smeka en...
Om man försöker titta upp kan dessa porträttskisser lossna ur boken och flyta upp till vadhelst man allsmäktigt utnämner till världens horisont genom att fästa blicken där. Det har gått mindre än en sekund och man är redan trött på sitt ämne, dödstrött, man har memorerat varje hörn av sin kista... Och det är dessutom så att denna lilla serie ansikten, knappt fler än ett fotbollslag, alla har milt frånvarande blick och pipskägg, det sitter fåglar på deras axlar, de kan inte prata och likt hundarna i sagan är ögonen lika stora som tefat. Det har redan spillts mycket på denna tebjudning och bordet är täckt av stora vattenpölar, det är ett ödsligt kärrlandskap, man har försökt staka sig fram på en liten flotte, men det är för grunt och man kommer inte längre än till nästa kuvert på bordet, det känner jag också igen som tema. Jag trodde jag hade en heroisk uppgift, jag trodde att italienska renässansmålare trängdes på de torra tuvorna för att få måla av mig, men jag kunde inte riktigt minnas vem som var mitt hjärtas dam, jag visste inte vad staden hette som jag skulle befria, och jag kunde inte för allt i världen komma ihåg varför jag nu släpade på avhugget människohuvud. Och än värre var att när jag klev omkring där mellan tuvorna och pontonerna var jag ju också kolossen på Rhodos och hela handelsflottan hann pila förbi mellan mina ben för varje steg.
Tanken är en liten museijärnväg som går på brant stupande vallar i detta kärrlandskap, och eftersom allt är i miniatyr återkommer man ofta till samma små stationer. Jag är förföljd av en guppande svans av flytande porträtt, det är konstnärer som alla har cirkelrunda bröst och de skrämmer mig. De förenklade perspektiven låter mig inte skilja de cirkelrunda brösten från de cirkelrunda ögonen, jag vet inte vilka av dem som är som tefat och vilka som är som vagnshjul, vilka som gör mest motstånd när man trycker ner kropparna i de lite för små kistorna. Ingen har tidigare vetat att följden av konstnärer i ett land i själva verket är en rebus förkroppsligad i en rad milt leende allegoriska jungfrur som står på en rad som sträcker sig ända bort till horisonten och alla ska avsegla i dessa små likkistor. Det är ingen gåta det är bara en ond telepat som har stängt in mig tillsammans med mitt måttligt svåra folkräkningsprojekt i en liten hage utan stängsel och därför utan öppning i stängslet... Det är jag och fåren på Ålö i Stockholms skärgård, vi är strandsatta där i en annars obebodd värld.
Men konstnärerna i ett land kan vridas runt sin egen axel som ett astrolabrium. Ämnet kan tvingas ner i byrålådan genom ett sinnrikt urverk, det vecklar ut sig och dyker ner och slår sig till ro, vecklar ut sig och dyker ner och slår sig till ro, det ser mest ut som ett litet sjöodjur och den rundnätte barockmekanikern som är ansvarig ler självbelåtet där han står bredvid och mottar applåderna för årets underhållning. Men han är insvept i tobaksrök och har ofta inget ansikte, och ibland kan man få för sig att alla dessa människor som rycks med i dansen i själva verket spetsas på mekanismens stag som höstlöv på en igelkott. Eller som fjärilar på nål, skulle någon säga. Det är tur att hon som är ordförande är insvept i tillräckligt många kjolar eller lindor eller lager av silkespapper för att klara sig oskadd. Eller är det tidningspapper? Om hennes fiskögon då är runda som kvarnhjul är det de gyllenglänsande fjällen på kroppssidorna som är tefaten, och i dem återspeglas kryptiska pantomimer, som jag inte kan följa med i och som får mig att vilja skrika för att få blicken att klarna.
Och även om det är dimmigt i kärret kan en normalbyggd vuxen person i de flesta lägen bestiga en av dessa branta järnvägsvallar och sticka upp huvudet ovanför dimman, med utsökt långsamhet som en enorm svamp som tränger upp ur jorden. Det må utgå blixtar och rännilar av svett från denna väldiga hjässa som brer ut som en ny planet, ja som en kålrot. De svåra sälgbuskarna och de kusliga ropen från kärrets vansinniga fåglar har vi lämnat bakom oss. Men jag tyckte jag kände igen det här kärret. Inte bara har jag pekat ut det tjugo gånger med tjugo olika platsnamn, jag kan nu också känna igen mig i det i en dikt jag oavbrutet men med utsökt långsamhet skrivit de senaste veckorna, den om flickan och fisken. Jag trodde att den fula mosaiken av fyllnadsmassor här var ett led i någon pågående exploatering, men det är bara omplantering av köksträdgårdarna i denna landskapstäckande labyrint. Jag trodde att den stora fabriksbyggnaden var civilisationens sista utpost innan de heroiska brohuvudena ut i de okända sankmarkerna tog vid, jag hade till och med preliminärt identifierat den inte med Bastiljen utan med det övergivna sockerbruket i Mörbylånga, men nu slår det mig med all önskvärd klarhet att det är Grand Hotel Saltsjöbaden.
MF
