Drömfångströntgen

/ KF

Det storslagna spektaklet och den småskurna ledan

Ur dröm den 20 juli 2010:

Det är stor surrealistfest i Stockholm, alla levande personer som någonsin haft anknytning till surrealistgruppen har samlats för att fira en födelsedag. Hon som fyller år är i 40-årsåldern, men det finns ingenting som säger att det är jämna tiotal som firas.
Festen är ett skådespel, en karneval, delvis planerad, delvis improviserad. I början anländer en grupp i varierande nakenhetsgrad, de bär med sig viktiga ingredienser för firandet. Dessa muntert talande och skrattande personer följs av en grupp klädda i strikt vitt eller svart, de kommer antagligen att recitera något. I garderoben hänger Erik av sig rocken, innanför balkongdörren hörs Mattias och ett par andra på ingång, sjungande.
Så många mänskor strömmar till att jag börjar misstänka att somliga är mer eller mindre inhyrda till spektaklet. En uppgiven simtränare bekräftar misstanken, åtminstone en av hans elever har tagit en dag ledigt från träningslägret för uppdraget att delta som statist i festen.
Själv är jag bara en betraktare, utöver den suckande simläraren tycks ingen egentligen lägga märke till mig.
Allt fler mänskor ansluter sig alltså, jag tror att också byggnaden växer. Stämningen är oordnat upprymd.

Drömmen slutar för min del i en gnagande frågeställning: ifall surrealister ser det som en uppgift och ett mål att föra ut skådespelet till hela allmänheten och omforma vardagen, finns inte risken att mänskor vänjer sig, blir avtrubbade och ouppmärksamma på det fantastiska?




[Några timmar vakenhet avfärdar, eller omformulerar, bekymret. Risken för stagnation är väl ändå ingen anledning att avstå från rörelse.]
IÖ

Förmedlande objekt (exempel)

utgångspunkt: bild av röd flickslända som vilar på ett blad (dock ej densamma som den här reproducerade)

Automatisk text:

Trampat har vi gjort, dina skuggor väter långvärmen, det skymtar handvitt. Åderlåter vi skuggan på flyktig smak. Söver vi båten på bekostnad av den fibriga tanken, på själva kokredskapen ner i havet, både andningsrören och kronärtskockor, och viftandet som vaggar själva drömmaren till yrsel, det tålmodiga viftandet. Det står en sång och stilla viner på dessa kryckor. Det står ett svagt susande på styltorna. Grannlåten har inga ögon. Den är en pappersbåt och får inga konsekvenser. Viktas det annorlunda i bärremmarna om man har en ansenlig packning av kakburkar till snöslottet med dess snödrottning, bläckfisklik i sina materiella omskrivningar, i sina kulsprutepistoler och järnsängar, allt detta som bara var istäckta löften i metalliska röster i bäcken, det är bara droppandet i återvändandets osynliga trumskinn, en vattenyta är en stråldos.

vid sidan om

(noshörning av Alpo Koivumäki)

Pågår (t o m 15 augusti) en utställning kallad "Eljest" på Liljewalchs, som visade sig vara en bred representation svensk och finsk "avsideskonst", och som i något mindre form visats på konstmuseer i andra svenska städer, och vara kuraterad av några göteborgare som kallar sig "postfuturistiska sällskapet" som samlar på och arbetar för att främja sådan konst. Vilken glädje jämfört med en konventionell konstutställning! Mycket glädjande att se att folk gjort sig mödan, och haft turen, att hitta så många förträffliga exempel - men, eftersom man kunde förutsätta att de finns, mest bara så glädjande att själv få tillfälle att se dem! Denna ohämmade färg- och formprakt, dessa knivskarpa visioner, ystra eller sammanbitna, minutiösa eller storslagna, klarheter! Inte minst alla dessa djur och människor som sätts att befolka trädgårdarna och skogarna intill husen, som en helt annan sorts närvaro, en ny befolkning, ett nytt samhälleligt klimat. Verkliga spöken. Strör guld över platsen, ett magiskt pulver som tvingar en att se. Och just att det är en sådan obotlig nyfikenhet, en sådan arbetsglädje, en sådan oräddhet - just de saker som vanligen saknas i konstvärlden, men som ligger i skapandets mest fundamentala natur.

Själva diskursen om "art brut" eller "outsider art" eller "särlingar i konsten" hamnar alltid förr eller senare i svårigheter om avgränsningar och val av termer. Vad ska man med sådana avgränsningar till? De behövs om man vill definiera en typ av konst för att ge den en viss plats jämte genrer, stilar och trender i konsthistorien och konstvärlden, om man ska höja rösten för att polemisera om dess rättigheter gentemot den etablerade konsten. Men inget av det mest intressanta med denna konst är beroende av dess jämförelse med konstvärlden, allt det mest intressanta finns inom den själv. Konstvärlden? Vad skulle man med den till? Varför skulle den vara den måttstock sakers värde ska relateras till, eller den scen där man ska skrika sig hes för att argumentera för rättvisan att allt skulle exponeras i enlighet med sina kvaliteter? Är inte konstvärlden körd, och helt enkelt långt mindre intressant än den konst som folk gör hos sig? Om man inte är speciellt intresserad av konstvärlden blir det mycket lättare. Man bara konstaterar att merparten av den intressanta konsten aldrig ser konstsammanhangen. Det är inte nödvändigtvis illa. Det är där det som är meningsfullt med konsten utspelar sig. Det är inte "annan konst" utan det är helt enkelt "konst", ett långt vidare fält än den snäva sfär som representeras av "officiell institutionaliserad konst".

Surrealismen har alltid varit lierad med avsideskonsten. Alltifrån hyllandet av brevbäraren Chevals palats i rörelsens själva början över Art Brut-kompaniets korta historia på 40-talet och de utomsideskonstnärer som själva varit associerade med rörelsen eller som massivt hyllats av den och i hög grad blivit kända genom dess uppmärksammande och därför kommit att betraktas som några av dess klassiska konstnärer. Från början handlade det inte minst om att finna bekräftelsen att vansinnet, barndomen, medialiteten, utanförskapet alla var tillstånd som underströk och gav fritt spelrum åt vissa av mekanismerna i skapandets källor och därför hade så mycket att säga om skapandets förutsättningar överhuvudtaget, som var en del av upptäckten av surrealismen. Det är förvisso självklart att de nämnda tillstånden, och resultaten av dem, inte kan likställas, vare sig med varandra eller med de linjer av experimentering som surrealisterna odlat, utan alla har skilda förutsättningar, men var och en av dem ställer dessa grundfrågor och pekar på en sfär av lösningar på sätt som överlappar. Det hade från början och alltsedan dess givetvis en polemisk betydelse för surrealismen, att autodidakter och dårar ofta skapar konst som är mycket bättre än den officiella konsten enligt alla ens övergripande måttstockar och värderingskriterier.

Men associationen mellan surrealism och avsideskonst har fått en annan innebörd i den fortsatt organiserade rörelsen efter Bretons död, där konstnärliga karriärer blivit alltmer sällsynta och ses som alltmer irrelevanta, medan man istället har anledning understryka det kollektiva, amatörmässiga, lekande konstnärliga skapandet som något fundamentalt. Då finns ett ännu mer fundamentalt överlapp. Den behöver inte vare sig peka ut eller förneka några speciella metodiska, tematiska eller atmosfäriska likheter mellan den surrealistiska konsten och vid-sidan-om-konsten eller någon av dess "genrer", ty surrealismen kan omöjligt avgränsa sig själv från vad den uppfattar som genuin konstnärlig verksamhet överhuvudtaget, varken med några stilistiska eller några sociologiska kriterier! Återigen, vi ser bara att det finns vissa som skapar utifrån inre behov och oändlig nyfikenhet, utan bekymmer om karriär och estetiska kategorier. Några av dessa är isolerade medan andra organiserar sig i grupper och nätverk, några bor på landet och andra i städer, några är bevandrade i den konsthistoriska diskursen och andra inte, några har till och med gjort ett eller annat försök i konstsvängen men de flesta inte...

Surrealismens kollektiva lekande skapande vidrör en angelägen punkt. Merparten av dem som kan lyftas fram som viktiga sidokonstnärer utmärks ju av sin isolering, ibland utpräglade isolering (närmare eremitskap än bydåreskap). Och mycket hänger givetvis på den subjektivt tvingande gnistan, visionen och arbetsglädjen. Som förvisso är svår att dela, men som det visar sig ofta kan vara ömsesidigt inspirerande bara man försätter sig i gynnsamma situationer med intresserade. Och jag tror man ska akta sig för att underskatta de möjligheter till genuint konstnärligt skapande som finns i kollektiva bildnings-, hobby- och terapiverksamheter, vare sig de verkligen tillåter ett utbyte av inspiration eller bara utgör en praktisk avtryckare och tillhandahållande av medel och materiel för mer psykologiskt isolerade personer som av olika skäl inte skulle ha valt dessa medel eller tagit sig tid till denna verksamhet.

Vore det inte för sådana kollektiva forum skulle det vara kört att leta efter någon sprudlande konstnärlig verksamhet i större städer. Här finns ju så få trädgårdar och skogsgläntor, och så många förbipasserande, att det finns ytterst lite ro till detta. Det finns en del uteliggare, dårar och ärkekufar som bygger upp märkvärdiga altare, skräpskulpturer och underliga ansamlingar av föremål och teckningar på undangömda värdelösa platser där de sover eller bara hänger, men dessa blir sällan långlivade utan förstörs och tas bort av konkurrerande logisökare, av vänner av ordning, eller av myndigheterna. Men biblioteken, institutionerna och någon gång t o m konstgallerierna har då och då utställningar från sådana terapisammanhang och avslöjar att verksamheten där fortgår kontinuerligt. (se t ex "inuti" för konstnärer med funktionshinder) Hobbyföreningar och studiecirklar har helt säkert också kvar åtminstone något av den egenskap av uppsamlingspunkter för obändig bildnings- och uttryckslust helt vid sidan om de officiella kanalerna som arbetarrörelsens organisationer vid seklets början representerade.

Och samlandet på exempel är en smula tvetydig. Det är en sak att hitta och njuta av exemplen, men den surrealistiska övertygelsen ger en också anledning se som exempel på ett brett fenomen, snarare än att förvånas över, bidra till lyfta fram i offentligheten eller semioffentligheten, göra en stor sak av och bidra till att etablera såsom namn, protestera och agitera för deras rätt att erkännas i en ointressant konstvärld, själv bli samlare av konstföremål eller en manager och producent för konstkarriärer åt dem som förtjänar dem bättre än dem som idag åtnjuter dem. Varje by och kanske till och med varje kvarter borde antagligen ha sin egen, och denna okontrollerade produktion av lokala avvikare är en av de variabler som gör folkförakt, elitism, och total hopplöshet orimliga. Det rör på sig, det rör på sig även där det inte dokumenteras och uppmärksammas, det fortgår som livet.

MF

(Nils Björnjägaren Rundgren)

Stå som ett blomster

Från boksläppet 12/6 2010.
Emma Lundenmark läser upp Stå som ett blomster, fritt efter rysk ingång.

One Minute to Midnight

Från boksläppet 12/6 2010.
Merl Fluin läser upp One Minute to Midnight (på engelska).

Perversionens Polyhistor

Från boksläppet 12/6 2010.
Merl Fluins The Polymath of Perversity, översatt av Emma Lundenmark, uppläst av Mattias Forshage.

Ilmar Laaban och Sven-Erik Johansson - Att vara eller inte vara

Ilmar Laaban:
Till Sven-Erik Johansson

bortom kärnmjölkspölen
bortom hjärnmjölkskålen
bortom hjärnspöksvålen

knyter sig nordpolens kärna av hjärna
Yorick och Rurik de båda rorsmännen
visset vilse har de visst rott på pölen

på godergökens på gök-
moderns på den moderna
modergökens pöl till bo
att inte vara eller att vara sig
gal den galne fadergöken
i gökkärnfamiljens ordkök

godafton vackra maskvärld
godafton vackra mask med
maskstungna ögon
nu lättar det över polen
över gölen över strömmen
nu lättar vålnaden anckaret
i strömmen

(1993)

Dikten och bilden trycktes ursprungligen i en katalog ägnad S-E J på Borås konsthall 1995. Aktuella blev de återigen i surrealistgruppens digitala poesiarkiv, där en hel del andra tillägg nyligen har gjorts.

en krigares avsked

här vadar en lesbisk påsk
min älskade, utspisad av främlingar
en tavla av bara hud
vad mer kan man önska?
tropicana-atmosfär i knödelknådarn

När jorden föder träden ånyo
Träder födan ur smörets skalv
i min ränsel: en tårta
en brand i en skog
Det finns inget hopp

Det är skymning i minnet
en anteckning fångar rummets moln
han sitter beväpnad med mening
men han är på radion
Lökskivor faller obevekligt isär

2004
CA, JE, NN, EL

Boksläpp, 12 juni

BOKSLÄPP
lördagen 12 juni
kl. 15.00
hos Izzy Young
Folklore Centrum
Wollmar Yxkullsgatan 2
Stockholm

EMMA LUNDENMARK
Organica Fläktrum
utgiven på Styx förlag

MERL FLUIN
The Reality Binge Trick
utgiven på Head Louse Press

HYDROLITH COLLECTIVE
Hydrolith: Surrealist Research & Investigations
utgiven på Oyster Moon Press