Sakerna på mitt golv

nej den här masken som jag trampar ner

kan inte få mig att åtrå dig mer

en otäck frostknöl mitt på lilltån

ej ett dråpslag det är inte att gå i mål

ty vad nytt är är vildsint, och det är allt som räknas

måttligt upplyst eller gungigt stunsig och jäklas

den här måttliga nunnan och inte mycket mer

är allt som ligger dött på mitt golv som jag ser

Ur Josie Malinowskis West of pure evil, som flaggats för på systerbloggen, en smärre dikt i översättning,

samt en återöversättning, eftersom JM där publicerade "All Hallow's Eve", en paranoisk-kritisk läsning av MF:s "Alla skogens djur", härmed tillbakaförd till svenska av samme MF:

"Jag kunde inte tro det, att han verkligen reste bålet naken, med facklan höjd, med familjen som åskådare. Han ansikte var blossande rött i hettan, eller av förlägenhet, men hans sätt att föra sig, efter fadern, uttryckte fullständig hängivelse. Mitt barn hade vaknat törstig. Det var en timme efter midnatt, men inga klockor slog; natthimlen sänkte sig över oss, mörk, tät och laddad, med stjärnorna svärmande runtom oss och min enda dotter gråtande i rädsla över himlens tillstånd. Han, han slängde ifrån sig sin eld och bålet exploderade. Vi höll alla andan. Vem var det som skrattade och vad hade de att dölja? En timme förflöt som ett år, och jag brann invärtes som de flammande lågorna, förblindad som jag var av gestalterna som lösgjorde sig ur infernot, unga flickor och pojkar, som dansade och snurrade som gymnaster. Vid horisonten såg jag den hotfulla brokiga skaran närma sig, skakande sina vapen; en ändlös massa av kroppar, ropande och skanderande i fruktan, närd av okunnighet. Jag tog min lilla flicka en trappa upp, medan han spelade upp till dans, och eldens barn dansade och dansade.

Jag återvände till köket. Den flammande skyn därutanför tycktes förebåda allt som komma skulle denna ödesdigra kväll: allt om guerillans massiva attack, om våld och om död. I min ilska grep jag efter nyckeln till mörka graven i jorden därunder, och viftade med den åt min älskare samtidigt som guerillan anlände. När de såg mig tystnade de, men snart togs deras ramsa åter upp och ökade långsamt, långsamt och med en obetvinglig styrka:

Absolut inga fångar

Absolut inga fångar."

Förfall och allmänningar

Nyliberal midnatt

Under natten märks natten sin febriga undernatts form

Då framstår den underbara undergrävande nattens form även under natten

där undergrävandet tagit form

Vi vaknar efter att natten haft sin gång

och hatet fått sin storm

När något sakta samlat sig

tills det trasat sönder det gemensamma

Vi letar efter det som brutits ner, iakttar förfallet

Vi utgår från dess förfall, från vad det tillför

Då vaknar vi på nytt

Men bara om vi hänger fast vid dess motsats, vilket är kört

Där det har skitit sig

De värdelösa platsernas armé

Vi börjar långt därifrån

Utan dörrar eller ledtrådar

Öppnar vi galaxens kista

spretar dess spenar

tills flimmret avtar

pusselbitarna söndras

tills avkroken

avser var den var

Tömda på innehåll, insamlande uppställda

i konfliktens kärna, i neurologisk ordning

Vi enas under tiden från höghus till golvmönster

blodfårande trådkopplade luftburna oväsen som töms

i samma växande skal

bildande osedda hejdlösa flöden av förlöst dån

Telefonplan i diket orsak föregående fån

Jag har studsat i sömnen

i en runda runt stan

Jag träffar väggen och träffar migsjälv igen

Gamla stan gurglar slam

under monstrets slem

Helgon som snurrig

snarväte srestät

undergrävande fetsvär

egendomsfransk skit

utombordslig aktsvamp

om svar svalas ram,

är räksvett

om svar ja värme vem panda

Inte jag mosas, mosa mig

jag, vice jag, lagar situationen ombord

skrämmer vad som helst

röstens pärla ser ut som vi,

säkerligen certifikat

Oavsett vad, checkar ut vad, misstag

Utkast till terräng

Imperiet står still

täcker nivån

repellerar utplaceringar

minns avstånd

svalkar sin svit

avtar membran

dör med tv:n

ökar som en svan

jag väntar ett tag

tämligen svag

poesins sömn vaknar som

tendens i megafonens trut

Besatt av huvud, lite du och jag

Och vad

Alla principer pallar

Alla vaknar till repression,

skjuter till musik

svarar till torka, till representation

Se kompromiss är fraktur

Se problem ärta

Vad repetera, sa dom,

kvar står min sko.

signaturen KESO, 2004

En dalgång

I Fyledalen ja o ja en dyster kvacksalvare

det endera sökt till insomning

en oskyldig och smeksam förolämpning

de grodor som hoppar ut och in ur synfältet

Fyrverkarbacken, glaskroppen och barndomsambassaden

glöm inte utsikten glöm inte byarna som kan överblickas i ett ögonkast

som också står att finna i landskapen i huvudkudden

landskapen i vecken i kjolen på bilföraren

lantkyrkogården

krabbnebulosan

omritade fylkesgränser omgrävda kval

en eller annan genväg under istäcket

en eller annan förgiftning

en eller annan brudklänning

det högtidliga sorksammanträdet i det spöklika förrådet

dess dammättade lakan över påhittiga möbler och dess sköldpaddor

och resten av världen i en osannolik skymt

där osedda varelser virvlade in mot den lysande fällan

fjärilar ja men också små bitande glödknippen

sockerdrypande baklava ett fyrverkeri på den fjärde dagen

vart hade någon trott att vi faktiskt var på väg

I larvstadiet, rullar vidare

En känd mer eller mindre automatisk teknik är den så kallade "rullande snöbollen" när man tar en text och fyller på med de ord som associativt tar plats emellan de befintliga, och gör om det, och gör om det, etc. Särskilt Arp och Picasso är kända för att ha presenterat resultat från den här metoden.

Men om man tänker på att orden i poesin gör anspråk på hela sitt associativa innehåll (*), kan man betrakta denna jäsning av en text som helt enkelt en översättning, man bara kastar lite ljus på vad som döljs i de reella mellanrum som texten är uppbyggd av. Man gör bara en lite större andel explicit av den konkreta gestalten hos den specifika bildkonstellation som den ursprungliga dikten var en förtätad skiss av; man vecklar ut det komprimerade lite grann. Det är ungefär lika mycket parafras som vilken annan förmedling som helst; mer eller mindre en vanlig översättning.

När "rullande snöbollen" var dagens uppgift i automatismcirkeln tog jag åter tag i Merls "Larval and azure" som jag här redan gjort en mer konventionell översättning av som försöker närmare motsvara originalets längd och form. Men se här:

Azurblå

sovande som vi skulle ha tvättat den i tredje larvstadiet

också tvivlande på sin sömn vaktande på sina nycklar och med planlöst virvlande tentakler av nyktert slem erövrar också trakeernas tröga gnistrande i ättikslagen sådant det framträder i de dansande ljusglimtarna i dissektionsbäckenet som månen i havsytan det hydrofoba bröstbenet som kyligt svettas i borealt dagsljus som är dagens eget och oförklarade ljus

smakar av mandelmassa och järn och grått som kanelhandlarens curryhästar och hur de envisa bromsarna dras till deras lädertrasor deras svettiga tagel deras uppfordrande ögon och skolgårdarna och blodfläckade små kantstenar

hästar med hyllor av kryddor som låter oss fylla våra kåsor med svett som en älskare som sänker blicken med svett som liknar glasyr och smakar vasst och med hovar som slår gnistor av spöklikt blå mjölk ur elektrifierade vattenpölar av sirap och ur stigarna av flinta och ur fossiliserade äpplen och ur jorden av snö som långsamt häver sig som en obscen deg av cement och finfördelat flintgrus och bäddar in de vassa flisorna och ändå är på väg att vakna

/MF

(*) Ur ett nyligt diskussionsunderlag om semantik av undertecknad: "...Ty mer än att satsa på den måttligt roliga leken av semantisk barrikadering borde man särskilt inom surrealismen vara benägen att lära av semantikens tredje modus /d v s vid sidan om både den pragmatiska vardagliga kommunikationen och den explicita funktionella regleringen av begrepp i teorier och i vetenskapliga sammanhang/, som vi återfinner i det poetiska språket. Där finns ingen definierad, av sin teoretiska funktion bestämd, begreppsapparat, och där finns inget pragmatiskt kommunikativt syfte. Specifikt betyder ju ett ord inom ramen för poesin nämligen summan av de associationer det förmår väcka just där. Det är det som åsyftas med att ordet i poesin uppnår en autonomi eller återtar sina rättigheter; det är där som det inte låter sig reduceras till sitt pragmatiska jobb, medelvärde eller dagskurs och samtidigt inte lånar sig till några pedantiska eller megalomana egna definitioner; det är helt enkelt vad som helst som det kan vara...."

nämligen skarabeers indiskretion

Till sist kom Stefan Hammaréns S:t största skarabéerboken (H:ströms förlag) och inledde hans stora skarabétrilogi, lika länge väntad på som Bengt Ehnströms och Rune Axelssons Insektsgnag i bark och ved, och liksom den spådd att öppna en ditintills otillgänglig värld för en nyfiken allmänhet.

Men vilken värld det är som öppnas i skarabéerboken kan man göra sig ganska olika teorier om. I karakteristisk hammarensk prosa befinner vi oss alltid i en inskjuten kommentar, en materialsamling till en parentes, och om man kan skymta en huvudhandling som rullar förbi däri så är det just som en skymt i förbifarten och en kosmisk metonymi och en sapfisk bild (där det avbildade plötsligt träder fram i given gestalt mitt inuti den omfattande metafor som det väckt) men vi vet samtidigt inte vad som kommer att visa sig vara huvudhandlingen och vad som snarare är tvångsmässiga upprepningar eller löst hängande bihandlingar. Det är helt enkelt ett tal som ständigt sätter av i en mångfald olika riktningar, och därför aldrig tycks komma någon vart, tills det visar sig att det faktiskt gjorde det utan att man lade märke till hur. I det avseendet har Hammarén litterärt mer gemensamt med Lawrence Sterne än med James Joyce.

Vi kan lugnt konstatera att om författaren blivit mer systematisk är han det likväl enligt en helt annan systematik än den systematiska entomologi han tangerar. Som representant för den mer professionella sidan här drar jag kluvet en lättnadens suck att framställningen inte uppfyller de formella kriterierna för att lansera tillgängliga vetenskapliga namn (hade de gjort det hade det måst ställa till huvudbry och arbetsmödor för dem som arbetar i fältet länge framöver...). Men vi ska inte göra det så lätt för oss att vi hänskjuter den här textmassan, den här psykiska eller språkliga dynamiken, till en domän som bara inte har med vetenskap att göra. Vad som här torgförs som en roman, men svårligen låter sig läsas som en roman, är kanske snarare helt enkelt en vetenskaplig monografi över det illvilliga skalbaggssläktet Colonopetron, men enligt en helt annan vetenskaps idéer om och kriterier för stringens och stil... Nästa steg är måhända mer en kartläggning av deras praktiska konsekvenser för människan, alltså ett mer paramedicinskt verk kring scarabiasis (skalbaggar i stjärten). Vi väntar också på sanningen om Mannerheims biografi... Och man blir aldrig mätt på ältandet av den stora kärlekshistorien, i vars natur ligger att vara outtömlig.

För övrigt är hela framställningen här interfolierad av skolplanschbilder med bildtexter av andra författare, som inför skalbaggstemat uppvisar en slående bredd från banalitet och simpla rationaliseringar till ett par inslag av ren poesi (särskilt Goldfarb imponerade på mig). Nej jag har inte plöjt boken än och tänker inte skriva en recension, det här är bara en nyhetsnotis.

/MF

Barbarer simulerar konversation

Drömfångströntgen

/ KF

Det storslagna spektaklet och den småskurna ledan

Ur dröm den 20 juli 2010:

Det är stor surrealistfest i Stockholm, alla levande personer som någonsin haft anknytning till surrealistgruppen har samlats för att fira en födelsedag. Hon som fyller år är i 40-årsåldern, men det finns ingenting som säger att det är jämna tiotal som firas.
Festen är ett skådespel, en karneval, delvis planerad, delvis improviserad. I början anländer en grupp i varierande nakenhetsgrad, de bär med sig viktiga ingredienser för firandet. Dessa muntert talande och skrattande personer följs av en grupp klädda i strikt vitt eller svart, de kommer antagligen att recitera något. I garderoben hänger Erik av sig rocken, innanför balkongdörren hörs Mattias och ett par andra på ingång, sjungande.
Så många mänskor strömmar till att jag börjar misstänka att somliga är mer eller mindre inhyrda till spektaklet. En uppgiven simtränare bekräftar misstanken, åtminstone en av hans elever har tagit en dag ledigt från träningslägret för uppdraget att delta som statist i festen.
Själv är jag bara en betraktare, utöver den suckande simläraren tycks ingen egentligen lägga märke till mig.
Allt fler mänskor ansluter sig alltså, jag tror att också byggnaden växer. Stämningen är oordnat upprymd.

Drömmen slutar för min del i en gnagande frågeställning: ifall surrealister ser det som en uppgift och ett mål att föra ut skådespelet till hela allmänheten och omforma vardagen, finns inte risken att mänskor vänjer sig, blir avtrubbade och ouppmärksamma på det fantastiska?




[Några timmar vakenhet avfärdar, eller omformulerar, bekymret. Risken för stagnation är väl ändå ingen anledning att avstå från rörelse.]
IÖ

Förmedlande objekt (exempel)

utgångspunkt: bild av röd flickslända som vilar på ett blad (dock ej densamma som den här reproducerade)

Automatisk text:

Trampat har vi gjort, dina skuggor väter långvärmen, det skymtar handvitt. Åderlåter vi skuggan på flyktig smak. Söver vi båten på bekostnad av den fibriga tanken, på själva kokredskapen ner i havet, både andningsrören och kronärtskockor, och viftandet som vaggar själva drömmaren till yrsel, det tålmodiga viftandet. Det står en sång och stilla viner på dessa kryckor. Det står ett svagt susande på styltorna. Grannlåten har inga ögon. Den är en pappersbåt och får inga konsekvenser. Viktas det annorlunda i bärremmarna om man har en ansenlig packning av kakburkar till snöslottet med dess snödrottning, bläckfisklik i sina materiella omskrivningar, i sina kulsprutepistoler och järnsängar, allt detta som bara var istäckta löften i metalliska röster i bäcken, det är bara droppandet i återvändandets osynliga trumskinn, en vattenyta är en stråldos.

vid sidan om

(noshörning av Alpo Koivumäki)

Pågår (t o m 15 augusti) en utställning kallad "Eljest" på Liljewalchs, som visade sig vara en bred representation svensk och finsk "avsideskonst", och som i något mindre form visats på konstmuseer i andra svenska städer, och vara kuraterad av några göteborgare som kallar sig "postfuturistiska sällskapet" som samlar på och arbetar för att främja sådan konst. Vilken glädje jämfört med en konventionell konstutställning! Mycket glädjande att se att folk gjort sig mödan, och haft turen, att hitta så många förträffliga exempel - men, eftersom man kunde förutsätta att de finns, mest bara så glädjande att själv få tillfälle att se dem! Denna ohämmade färg- och formprakt, dessa knivskarpa visioner, ystra eller sammanbitna, minutiösa eller storslagna, klarheter! Inte minst alla dessa djur och människor som sätts att befolka trädgårdarna och skogarna intill husen, som en helt annan sorts närvaro, en ny befolkning, ett nytt samhälleligt klimat. Verkliga spöken. Strör guld över platsen, ett magiskt pulver som tvingar en att se. Och just att det är en sådan obotlig nyfikenhet, en sådan arbetsglädje, en sådan oräddhet - just de saker som vanligen saknas i konstvärlden, men som ligger i skapandets mest fundamentala natur.

Själva diskursen om "art brut" eller "outsider art" eller "särlingar i konsten" hamnar alltid förr eller senare i svårigheter om avgränsningar och val av termer. Vad ska man med sådana avgränsningar till? De behövs om man vill definiera en typ av konst för att ge den en viss plats jämte genrer, stilar och trender i konsthistorien och konstvärlden, om man ska höja rösten för att polemisera om dess rättigheter gentemot den etablerade konsten. Men inget av det mest intressanta med denna konst är beroende av dess jämförelse med konstvärlden, allt det mest intressanta finns inom den själv. Konstvärlden? Vad skulle man med den till? Varför skulle den vara den måttstock sakers värde ska relateras till, eller den scen där man ska skrika sig hes för att argumentera för rättvisan att allt skulle exponeras i enlighet med sina kvaliteter? Är inte konstvärlden körd, och helt enkelt långt mindre intressant än den konst som folk gör hos sig? Om man inte är speciellt intresserad av konstvärlden blir det mycket lättare. Man bara konstaterar att merparten av den intressanta konsten aldrig ser konstsammanhangen. Det är inte nödvändigtvis illa. Det är där det som är meningsfullt med konsten utspelar sig. Det är inte "annan konst" utan det är helt enkelt "konst", ett långt vidare fält än den snäva sfär som representeras av "officiell institutionaliserad konst".

Surrealismen har alltid varit lierad med avsideskonsten. Alltifrån hyllandet av brevbäraren Chevals palats i rörelsens själva början över Art Brut-kompaniets korta historia på 40-talet och de utomsideskonstnärer som själva varit associerade med rörelsen eller som massivt hyllats av den och i hög grad blivit kända genom dess uppmärksammande och därför kommit att betraktas som några av dess klassiska konstnärer. Från början handlade det inte minst om att finna bekräftelsen att vansinnet, barndomen, medialiteten, utanförskapet alla var tillstånd som underströk och gav fritt spelrum åt vissa av mekanismerna i skapandets källor och därför hade så mycket att säga om skapandets förutsättningar överhuvudtaget, som var en del av upptäckten av surrealismen. Det är förvisso självklart att de nämnda tillstånden, och resultaten av dem, inte kan likställas, vare sig med varandra eller med de linjer av experimentering som surrealisterna odlat, utan alla har skilda förutsättningar, men var och en av dem ställer dessa grundfrågor och pekar på en sfär av lösningar på sätt som överlappar. Det hade från början och alltsedan dess givetvis en polemisk betydelse för surrealismen, att autodidakter och dårar ofta skapar konst som är mycket bättre än den officiella konsten enligt alla ens övergripande måttstockar och värderingskriterier.

Men associationen mellan surrealism och avsideskonst har fått en annan innebörd i den fortsatt organiserade rörelsen efter Bretons död, där konstnärliga karriärer blivit alltmer sällsynta och ses som alltmer irrelevanta, medan man istället har anledning understryka det kollektiva, amatörmässiga, lekande konstnärliga skapandet som något fundamentalt. Då finns ett ännu mer fundamentalt överlapp. Den behöver inte vare sig peka ut eller förneka några speciella metodiska, tematiska eller atmosfäriska likheter mellan den surrealistiska konsten och vid-sidan-om-konsten eller någon av dess "genrer", ty surrealismen kan omöjligt avgränsa sig själv från vad den uppfattar som genuin konstnärlig verksamhet överhuvudtaget, varken med några stilistiska eller några sociologiska kriterier! Återigen, vi ser bara att det finns vissa som skapar utifrån inre behov och oändlig nyfikenhet, utan bekymmer om karriär och estetiska kategorier. Några av dessa är isolerade medan andra organiserar sig i grupper och nätverk, några bor på landet och andra i städer, några är bevandrade i den konsthistoriska diskursen och andra inte, några har till och med gjort ett eller annat försök i konstsvängen men de flesta inte...

Surrealismens kollektiva lekande skapande vidrör en angelägen punkt. Merparten av dem som kan lyftas fram som viktiga sidokonstnärer utmärks ju av sin isolering, ibland utpräglade isolering (närmare eremitskap än bydåreskap). Och mycket hänger givetvis på den subjektivt tvingande gnistan, visionen och arbetsglädjen. Som förvisso är svår att dela, men som det visar sig ofta kan vara ömsesidigt inspirerande bara man försätter sig i gynnsamma situationer med intresserade. Och jag tror man ska akta sig för att underskatta de möjligheter till genuint konstnärligt skapande som finns i kollektiva bildnings-, hobby- och terapiverksamheter, vare sig de verkligen tillåter ett utbyte av inspiration eller bara utgör en praktisk avtryckare och tillhandahållande av medel och materiel för mer psykologiskt isolerade personer som av olika skäl inte skulle ha valt dessa medel eller tagit sig tid till denna verksamhet.

Vore det inte för sådana kollektiva forum skulle det vara kört att leta efter någon sprudlande konstnärlig verksamhet i större städer. Här finns ju så få trädgårdar och skogsgläntor, och så många förbipasserande, att det finns ytterst lite ro till detta. Det finns en del uteliggare, dårar och ärkekufar som bygger upp märkvärdiga altare, skräpskulpturer och underliga ansamlingar av föremål och teckningar på undangömda värdelösa platser där de sover eller bara hänger, men dessa blir sällan långlivade utan förstörs och tas bort av konkurrerande logisökare, av vänner av ordning, eller av myndigheterna. Men biblioteken, institutionerna och någon gång t o m konstgallerierna har då och då utställningar från sådana terapisammanhang och avslöjar att verksamheten där fortgår kontinuerligt. (se t ex "inuti" för konstnärer med funktionshinder) Hobbyföreningar och studiecirklar har helt säkert också kvar åtminstone något av den egenskap av uppsamlingspunkter för obändig bildnings- och uttryckslust helt vid sidan om de officiella kanalerna som arbetarrörelsens organisationer vid seklets början representerade.

Och samlandet på exempel är en smula tvetydig. Det är en sak att hitta och njuta av exemplen, men den surrealistiska övertygelsen ger en också anledning se som exempel på ett brett fenomen, snarare än att förvånas över, bidra till lyfta fram i offentligheten eller semioffentligheten, göra en stor sak av och bidra till att etablera såsom namn, protestera och agitera för deras rätt att erkännas i en ointressant konstvärld, själv bli samlare av konstföremål eller en manager och producent för konstkarriärer åt dem som förtjänar dem bättre än dem som idag åtnjuter dem. Varje by och kanske till och med varje kvarter borde antagligen ha sin egen, och denna okontrollerade produktion av lokala avvikare är en av de variabler som gör folkförakt, elitism, och total hopplöshet orimliga. Det rör på sig, det rör på sig även där det inte dokumenteras och uppmärksammas, det fortgår som livet.

MF

(Nils Björnjägaren Rundgren)