Föremålets objektivitet i albatrossen

"Utan tvivel måste man gå till drömmens innersta för att bli berörd på de betydelselösa tingens museum."

- Bachelard

Gatan är täckt

Gatan är täckt av slamsor, inte av kött, kanske av grönska, någon sorts växtlighet. Slamsor genomkorsade av vener, märkta av klorofyllets vandringar. Jag sparkar omkring slamsorna med nakna tår, känner deras halvt upplösta fibrer kila sig in mellan nagel och hud, tränga in i det korniga fästet, slingra sig in tills de spirar upp genom nagelbanden, slingrar sig om foten, slingrar sig om fotleden, vissnar vid beröring med mina sårskorpetäckta ben. Mina nakna fötter rör sig framåt över gatan, daskar mot kullerstenen som ännu visar sig med ojämna intervaller. Byggnader reser sig till höger, till vänster, snart framför mig. Byggnaderna har fönster där glaset för länge sedan har trillat ur, nyligen har ersatts av tunna membran, ljust gröna med leende ansikten som buktar ut i mitten. Jag skakar av mig växtligheten som har blivit jag, lämnar naglar, hudflagor, bitar av läderhud åt den slingrande massan som rör sig fram över kullerstenens gråsuggeskinn. Jag klättrar uppför fasaden på byggnaden framför mig. Jag klättrar en våning, två våningar, tre våningar. Jag blickar ner, blickar omkring mig. Diset som lägger sig över staden gör allting suddigt, ett prisma av grönt, av grått, insektsvingars prisma, täckvingars sätt att se. Skinnflådda tår krafsar mot fasaden. En plötslig hulkning inuti mitt bröst. Något slår upp mot gommen, får gomseglet att vibrera. På tungan dunsar något ned. Jag sträcker ut tungan, vänder upp handflatan. I handflatan landar en ring. Ringen är av kött. Jag trycker ringen mot fasaden. Fasaden börjar blöda. Gråskimrande blod rinner i en rännil nerför fasadens skälvande tegel. Jag måste täppa till hålet, trycker ringen hårdare mot hålet den rev upp. Ringen sugs in i det, men blödandet slutar inte. Jag famlar omkring mig men får bara tag på mig själv. Jag pressar fingernaglar mot svampigt lårkött. Jag rycker loss en bit av låret. Jag trycker den håriga köttbiten mot fasaden, pressar den blödande ytan mot blödande tegel. Köttet fastnar. Jag sliter loss mer kött från mig själv: ben, mage, armar. Jag pressar klafsande stycken mot huset. Yrsel kommer över mig. Jag håller på att tappa greppet om fasaden. Blicken fallar på armar, på gapande mage, på ben som är knotor, rosastrimmiga benpipor. Jag krafsar på fasaden. Den smulas sönder. Jag pressar in smulorna i kroppen, krafsar mer, krafsar loss stora stycken. Hela tegelstenar lossnar. Jag infogar dem i mig själv med nerver, senor, brosk som murbruk. Jag hasar nerför fasaden, ser de gröna membranen bölja framför ögonen, ser leenden fladdra förbi. Innan jag når marken träffas mina sargade fötter av gröna tungor som kittlar öppna sår, letar sig in, letar ständigt. Jag vandrar tillbaka samma väg jag kom på ben av tegel, med torso av tegel, med armar av tegel. Gröna slamsor försöker fälla mig. Varje steg får nerverna, senorna, brosket att skrapa mellan teglets taggiga ytor. Teglet skriker, alla mina naglar faller av, tänderna hackar ofrivilligt mellan allt grönare läppar. Bakom mig hör jag det svaga pustandet av membran som lossnar från fönsterkarmar. En cell tunna sjok blåser bort i brisen. Solens strålar fångas av dem. Jag går i ljuset från insektsvingars prismor.

(Ny novell av Karl Smuts)

Porträtt av författaren enligt bildsökning:

Sakerna på mitt golv

nej den här masken som jag trampar ner

kan inte få mig att åtrå dig mer

en otäck frostknöl mitt på lilltån

ej ett dråpslag det är inte att gå i mål

ty vad nytt är är vildsint, och det är allt som räknas

måttligt upplyst eller gungigt stunsig och jäklas

den här måttliga nunnan och inte mycket mer

är allt som ligger dött på mitt golv som jag ser

Ur Josie Malinowskis West of pure evil, som flaggats för på systerbloggen, en smärre dikt i översättning,

samt en återöversättning, eftersom JM där publicerade "All Hallow's Eve", en paranoisk-kritisk läsning av MF:s "Alla skogens djur", härmed tillbakaförd till svenska av samme MF:

"Jag kunde inte tro det, att han verkligen reste bålet naken, med facklan höjd, med familjen som åskådare. Han ansikte var blossande rött i hettan, eller av förlägenhet, men hans sätt att föra sig, efter fadern, uttryckte fullständig hängivelse. Mitt barn hade vaknat törstig. Det var en timme efter midnatt, men inga klockor slog; natthimlen sänkte sig över oss, mörk, tät och laddad, med stjärnorna svärmande runtom oss och min enda dotter gråtande i rädsla över himlens tillstånd. Han, han slängde ifrån sig sin eld och bålet exploderade. Vi höll alla andan. Vem var det som skrattade och vad hade de att dölja? En timme förflöt som ett år, och jag brann invärtes som de flammande lågorna, förblindad som jag var av gestalterna som lösgjorde sig ur infernot, unga flickor och pojkar, som dansade och snurrade som gymnaster. Vid horisonten såg jag den hotfulla brokiga skaran närma sig, skakande sina vapen; en ändlös massa av kroppar, ropande och skanderande i fruktan, närd av okunnighet. Jag tog min lilla flicka en trappa upp, medan han spelade upp till dans, och eldens barn dansade och dansade.

Jag återvände till köket. Den flammande skyn därutanför tycktes förebåda allt som komma skulle denna ödesdigra kväll: allt om guerillans massiva attack, om våld och om död. I min ilska grep jag efter nyckeln till mörka graven i jorden därunder, och viftade med den åt min älskare samtidigt som guerillan anlände. När de såg mig tystnade de, men snart togs deras ramsa åter upp och ökade långsamt, långsamt och med en obetvinglig styrka:

Absolut inga fångar

Absolut inga fångar."

Förfall och allmänningar

Nyliberal midnatt

Under natten märks natten sin febriga undernatts form

Då framstår den underbara undergrävande nattens form även under natten

där undergrävandet tagit form

Vi vaknar efter att natten haft sin gång

och hatet fått sin storm

När något sakta samlat sig

tills det trasat sönder det gemensamma

Vi letar efter det som brutits ner, iakttar förfallet

Vi utgår från dess förfall, från vad det tillför

Då vaknar vi på nytt

Men bara om vi hänger fast vid dess motsats, vilket är kört

Där det har skitit sig

De värdelösa platsernas armé

Vi börjar långt därifrån

Utan dörrar eller ledtrådar

Öppnar vi galaxens kista

spretar dess spenar

tills flimmret avtar

pusselbitarna söndras

tills avkroken

avser var den var

Tömda på innehåll, insamlande uppställda

i konfliktens kärna, i neurologisk ordning

Vi enas under tiden från höghus till golvmönster

blodfårande trådkopplade luftburna oväsen som töms

i samma växande skal

bildande osedda hejdlösa flöden av förlöst dån

Telefonplan i diket orsak föregående fån

Jag har studsat i sömnen

i en runda runt stan

Jag träffar väggen och träffar migsjälv igen

Gamla stan gurglar slam

under monstrets slem

Helgon som snurrig

snarväte srestät

undergrävande fetsvär

egendomsfransk skit

utombordslig aktsvamp

om svar svalas ram,

är räksvett

om svar ja värme vem panda

Inte jag mosas, mosa mig

jag, vice jag, lagar situationen ombord

skrämmer vad som helst

röstens pärla ser ut som vi,

säkerligen certifikat

Oavsett vad, checkar ut vad, misstag

Utkast till terräng

Imperiet står still

täcker nivån

repellerar utplaceringar

minns avstånd

svalkar sin svit

avtar membran

dör med tv:n

ökar som en svan

jag väntar ett tag

tämligen svag

poesins sömn vaknar som

tendens i megafonens trut

Besatt av huvud, lite du och jag

Och vad

Alla principer pallar

Alla vaknar till repression,

skjuter till musik

svarar till torka, till representation

Se kompromiss är fraktur

Se problem ärta

Vad repetera, sa dom,

kvar står min sko.

signaturen KESO, 2004

En dalgång

I Fyledalen ja o ja en dyster kvacksalvare

det endera sökt till insomning

en oskyldig och smeksam förolämpning

de grodor som hoppar ut och in ur synfältet

Fyrverkarbacken, glaskroppen och barndomsambassaden

glöm inte utsikten glöm inte byarna som kan överblickas i ett ögonkast

som också står att finna i landskapen i huvudkudden

landskapen i vecken i kjolen på bilföraren

lantkyrkogården

krabbnebulosan

omritade fylkesgränser omgrävda kval

en eller annan genväg under istäcket

en eller annan förgiftning

en eller annan brudklänning

det högtidliga sorksammanträdet i det spöklika förrådet

dess dammättade lakan över påhittiga möbler och dess sköldpaddor

och resten av världen i en osannolik skymt

där osedda varelser virvlade in mot den lysande fällan

fjärilar ja men också små bitande glödknippen

sockerdrypande baklava ett fyrverkeri på den fjärde dagen

vart hade någon trott att vi faktiskt var på väg

I larvstadiet, rullar vidare

En känd mer eller mindre automatisk teknik är den så kallade "rullande snöbollen" när man tar en text och fyller på med de ord som associativt tar plats emellan de befintliga, och gör om det, och gör om det, etc. Särskilt Arp och Picasso är kända för att ha presenterat resultat från den här metoden.

Men om man tänker på att orden i poesin gör anspråk på hela sitt associativa innehåll (*), kan man betrakta denna jäsning av en text som helt enkelt en översättning, man bara kastar lite ljus på vad som döljs i de reella mellanrum som texten är uppbyggd av. Man gör bara en lite större andel explicit av den konkreta gestalten hos den specifika bildkonstellation som den ursprungliga dikten var en förtätad skiss av; man vecklar ut det komprimerade lite grann. Det är ungefär lika mycket parafras som vilken annan förmedling som helst; mer eller mindre en vanlig översättning.

När "rullande snöbollen" var dagens uppgift i automatismcirkeln tog jag åter tag i Merls "Larval and azure" som jag här redan gjort en mer konventionell översättning av som försöker närmare motsvara originalets längd och form. Men se här:

Azurblå

sovande som vi skulle ha tvättat den i tredje larvstadiet

också tvivlande på sin sömn vaktande på sina nycklar och med planlöst virvlande tentakler av nyktert slem erövrar också trakeernas tröga gnistrande i ättikslagen sådant det framträder i de dansande ljusglimtarna i dissektionsbäckenet som månen i havsytan det hydrofoba bröstbenet som kyligt svettas i borealt dagsljus som är dagens eget och oförklarade ljus

smakar av mandelmassa och järn och grått som kanelhandlarens curryhästar och hur de envisa bromsarna dras till deras lädertrasor deras svettiga tagel deras uppfordrande ögon och skolgårdarna och blodfläckade små kantstenar

hästar med hyllor av kryddor som låter oss fylla våra kåsor med svett som en älskare som sänker blicken med svett som liknar glasyr och smakar vasst och med hovar som slår gnistor av spöklikt blå mjölk ur elektrifierade vattenpölar av sirap och ur stigarna av flinta och ur fossiliserade äpplen och ur jorden av snö som långsamt häver sig som en obscen deg av cement och finfördelat flintgrus och bäddar in de vassa flisorna och ändå är på väg att vakna

/MF

(*) Ur ett nyligt diskussionsunderlag om semantik av undertecknad: "...Ty mer än att satsa på den måttligt roliga leken av semantisk barrikadering borde man särskilt inom surrealismen vara benägen att lära av semantikens tredje modus /d v s vid sidan om både den pragmatiska vardagliga kommunikationen och den explicita funktionella regleringen av begrepp i teorier och i vetenskapliga sammanhang/, som vi återfinner i det poetiska språket. Där finns ingen definierad, av sin teoretiska funktion bestämd, begreppsapparat, och där finns inget pragmatiskt kommunikativt syfte. Specifikt betyder ju ett ord inom ramen för poesin nämligen summan av de associationer det förmår väcka just där. Det är det som åsyftas med att ordet i poesin uppnår en autonomi eller återtar sina rättigheter; det är där som det inte låter sig reduceras till sitt pragmatiska jobb, medelvärde eller dagskurs och samtidigt inte lånar sig till några pedantiska eller megalomana egna definitioner; det är helt enkelt vad som helst som det kan vara...."

nämligen skarabeers indiskretion

Till sist kom Stefan Hammaréns S:t största skarabéerboken (H:ströms förlag) och inledde hans stora skarabétrilogi, lika länge väntad på som Bengt Ehnströms och Rune Axelssons Insektsgnag i bark och ved, och liksom den spådd att öppna en ditintills otillgänglig värld för en nyfiken allmänhet.

Men vilken värld det är som öppnas i skarabéerboken kan man göra sig ganska olika teorier om. I karakteristisk hammarensk prosa befinner vi oss alltid i en inskjuten kommentar, en materialsamling till en parentes, och om man kan skymta en huvudhandling som rullar förbi däri så är det just som en skymt i förbifarten och en kosmisk metonymi och en sapfisk bild (där det avbildade plötsligt träder fram i given gestalt mitt inuti den omfattande metafor som det väckt) men vi vet samtidigt inte vad som kommer att visa sig vara huvudhandlingen och vad som snarare är tvångsmässiga upprepningar eller löst hängande bihandlingar. Det är helt enkelt ett tal som ständigt sätter av i en mångfald olika riktningar, och därför aldrig tycks komma någon vart, tills det visar sig att det faktiskt gjorde det utan att man lade märke till hur. I det avseendet har Hammarén litterärt mer gemensamt med Lawrence Sterne än med James Joyce.

Vi kan lugnt konstatera att om författaren blivit mer systematisk är han det likväl enligt en helt annan systematik än den systematiska entomologi han tangerar. Som representant för den mer professionella sidan här drar jag kluvet en lättnadens suck att framställningen inte uppfyller de formella kriterierna för att lansera tillgängliga vetenskapliga namn (hade de gjort det hade det måst ställa till huvudbry och arbetsmödor för dem som arbetar i fältet länge framöver...). Men vi ska inte göra det så lätt för oss att vi hänskjuter den här textmassan, den här psykiska eller språkliga dynamiken, till en domän som bara inte har med vetenskap att göra. Vad som här torgförs som en roman, men svårligen låter sig läsas som en roman, är kanske snarare helt enkelt en vetenskaplig monografi över det illvilliga skalbaggssläktet Colonopetron, men enligt en helt annan vetenskaps idéer om och kriterier för stringens och stil... Nästa steg är måhända mer en kartläggning av deras praktiska konsekvenser för människan, alltså ett mer paramedicinskt verk kring scarabiasis (skalbaggar i stjärten). Vi väntar också på sanningen om Mannerheims biografi... Och man blir aldrig mätt på ältandet av den stora kärlekshistorien, i vars natur ligger att vara outtömlig.

För övrigt är hela framställningen här interfolierad av skolplanschbilder med bildtexter av andra författare, som inför skalbaggstemat uppvisar en slående bredd från banalitet och simpla rationaliseringar till ett par inslag av ren poesi (särskilt Goldfarb imponerade på mig). Nej jag har inte plöjt boken än och tänker inte skriva en recension, det här är bara en nyhetsnotis.

/MF

Barbarer simulerar konversation

Drömfångströntgen

/ KF

Det storslagna spektaklet och den småskurna ledan

Ur dröm den 20 juli 2010:

Det är stor surrealistfest i Stockholm, alla levande personer som någonsin haft anknytning till surrealistgruppen har samlats för att fira en födelsedag. Hon som fyller år är i 40-årsåldern, men det finns ingenting som säger att det är jämna tiotal som firas.
Festen är ett skådespel, en karneval, delvis planerad, delvis improviserad. I början anländer en grupp i varierande nakenhetsgrad, de bär med sig viktiga ingredienser för firandet. Dessa muntert talande och skrattande personer följs av en grupp klädda i strikt vitt eller svart, de kommer antagligen att recitera något. I garderoben hänger Erik av sig rocken, innanför balkongdörren hörs Mattias och ett par andra på ingång, sjungande.
Så många mänskor strömmar till att jag börjar misstänka att somliga är mer eller mindre inhyrda till spektaklet. En uppgiven simtränare bekräftar misstanken, åtminstone en av hans elever har tagit en dag ledigt från träningslägret för uppdraget att delta som statist i festen.
Själv är jag bara en betraktare, utöver den suckande simläraren tycks ingen egentligen lägga märke till mig.
Allt fler mänskor ansluter sig alltså, jag tror att också byggnaden växer. Stämningen är oordnat upprymd.

Drömmen slutar för min del i en gnagande frågeställning: ifall surrealister ser det som en uppgift och ett mål att föra ut skådespelet till hela allmänheten och omforma vardagen, finns inte risken att mänskor vänjer sig, blir avtrubbade och ouppmärksamma på det fantastiska?




[Några timmar vakenhet avfärdar, eller omformulerar, bekymret. Risken för stagnation är väl ändå ingen anledning att avstå från rörelse.]
IÖ