Herrn i fönstretHade hört det så länge nu. De inre trombonerna
Som kallade till sig små glänsande stim av fiskar
Runt hans säng.
Och de yttre lagren, kläderna t.ex. höll honom inte längre varm
Utan höll värmen på avstånd liksom.
Bilden av en rockhängare där någon gömt sina blåsinstrument
Under kläderna kom för honom.
Och i ett kranium blixtrade skrattet till någon sekund. Eller
Var det ett par tandrader som en natt blottades för trettio år sedan?
Eller silverfiskar som ryckte under badrumsmattan?
Mannen ryckte lika illa han i så fall.
Den här eftermiddagen skulle han vänta ut. Låta den lura bakom dörren.
Han skulle ignorera dess skrapande klor mot dörren, spela dum,
Inte vara hemma.
Pipan låg rensad. Skorna putsade och en silhuett
Vaggade livlöst i fönstret mitt över gatan.
"Tankens korridorer lika kala och fruktlösa som hjärnans rytmiska slangar."
Tänkte han säkert tio gånger för sig själv. "Den där skuggan…
Kanske en ensam människa som hittat sin vrå,
Sin hörnsten att luta sig mot eller kasta skuggor över."
Mannen ryckte sig ur de inre rummen och vände kaffekoppen
Ett halvt varv.
Natten hade precis slagit upp ögonen.
Bortom det från gatan synliga, bakom silhuetten,
Vid strålkastaren, i kulisserna. Alla vet vi
vilka trådar
Som drar i vilken lem. Men vems pipa
Vems händer dansar vi efter?
Vem är det som halar in oss som sprittande ålar
När dagen är slut och det är dags att ro hem?
Silhuetten vandrade nervöst fram och tillbaka i köket.
Skuggan av en försjunken, nära på tyngd man flackade
Över parketten i vardagsrummet. Ljuset som kastades mot
Gatan och väggarna hade fått en tjock, bärnstensaktig, liksom smutsgul
Karaktär.
"Märkligt. Jag står här och tittar på mina händer, just de händer jag tittade ner på igår. Ändå känns de inte som mina egna. Som om jag stod bakom en skyltdocka och betraktade dess händer. Hur känner då den som står bakom..."
Där avbröt han sig och satte reflexmässigt handen för munnen.
Med stirrande blick vände han sig snabbt mot diskbänken började diska samtidigt som en enformig klagande sång trycktes ut mellan hans läppar:
"Nu ska alla barnen sova, blunda lilla vän. För dig kan jag lova jag har det på känn. Snart står mamma Syrsa vid din varma säng..."
Klockans minutvisare hade vridit sig ytterligare ett varv när Herrn
Vaknade till i sin fåtölj. Ögonlocken kändes tunga av vinterns grus.
När han blinkat av sig sömnen nickade han åt sin spegelbild några meter framför honom. Snön utanför ägnade han inte den minsta tanke, den tillhörde en värld som blivit honom allt mer främmande. Allt som behövdes för ett drägligt liv fanns inom räckhåll, varför jaga efter en större lycka? Ett skevt luftslott, ett satans fuskbygge som måste rivas vid nästa inspektion, eller rasa samman vid minsta påfrestning?
Vad den här mannen hade byggt upp var enligt honom själv en enastående livsstrategi och den enda vägen till beständig lycka. Begränsad kanske, men ändå. Och det som varar… Man säger ju att den som skrattar bäst är den som skrattar sist.
Det var så här dags det började. Varje natt, likadant. Ett stegrande sus i örongången. Tunga vibrationer genom trumhinnan letade sig inåt, sökte efter skydd. Det gick inte att hålla på avstånd länge till. Snart skulle nervbanorna börja klaga som öppna dörrar på en blåsig prärie. Det hade slutat snöa och i ögonvrån såg Herrn hur silhuetten vandrade runt i cirklar i sitt kök. Ögonen spände av ett enormt tryck inifrån skallbenet.
"Fan, han ser mig och jag ser inte honom. Bara en skugga… Om jag skulle släcka lyset." Mannen gick snabbt och bestämt fram och knäppte av lysknappen. Ett leende lyste några sekunder i mörkret innan anfallet tog över hans kropp.
"Vem lever fan under kylskåpet? vem äter alla borttappade strumpor? Vem är det som knackar på din dörr?"
Knack knack… (En springa av ljus i golvlöst mörker.)
"Det har varit mörkt länge nu" Säger en röst från ett annat kök.
"Men så länge mannen där ute behagar skrika igen." Runt hörnet uppenbarar sig ett par ryggtavlor i grynigt mörker…
Silhuetten ler tillbaka i mörkret. Under diskbänken växer ett frasande ljud som av pappersdrakar en blåsig dag. Leendet tappar trovärdighet och byts till en bister min.
"Dags att ro hem." Vänder blicken in mot köket
En svettig hand öppnar luckan och en viljelös kropp följer fiskelinan in i mörkret.
"Spring det är någon i rummet!" Och herrn springer.
Ett övergivet slagfält, skuggan släpar efter honom. Han kan ritualen, spring, blunda, spela likgiltig inför smärtan. Vid horisonten vrålar en grammofontratt över prärien. Trombon-solot börjar sakta ner, får en mörkare ton. En kort stund finns bara ekot kvar och herrn står still i leran.
"Frank? Är du där?" Rösten pulserar fram ur tratten, ut över landskapet.
"Frank, jag vet att du gömmer dig under diskbänken, kom fram nu."
Nej nej, vill inte kan inte. Han känner igen den rösten. Måste hålla den långt borta.
Hur många nätter hade han inte klarat av att hålla den långt långt borta?
"Frank! Du gör väl inget dumt där inne? Kom ut nu. Dags att äta…"
En springa öppnas långsamt… "Nej snälla, bara lite till."
Men det är för sent. Landskapet löses upp i dagsljuset och grammofon-tratten blir till en flaska kaustiksoda.
Likt ett nyfött barn skriker han i protest mot det barbariska ljuset som förblindar honom. Två vårdare tittar ner mot honom. De ler på ett ansträngt överlägset sätt. "Tredje gången den här veckan…" Säger den ena vårdaren och böjer sig ner. "kom fram nu din lilla silverfisk, vi har städare som rensar vasken här". Frank tittar rakt fram. Rakt fram, långt bort.
Frank ligger i sängen. Ändå samma plats som alltid. Nattsköterskan kommer in med tre tabletter i olika färger till honom. Han sväljer dem utan att blinka och lägger sig på sidan medan sköterskan drar för gardinerna och går ut ur rummet. "Hoppas du får sova nu. Ska jag släcka?" Frank nickar mot henne. Ett tag lyssnar han på suset från ventilationen. Där utanför somnar en till sommardag, här innanför samma tid som alltid, samma plats som alltid.
/ Christofer Dahlby
